Konstrecension: Omtumlande strömmar
Veronika Ringboms verk handlar om dunkla begär, hemligheter, sorgmod och rastlöshet som pulserar djupt inom oss alla som ett dovt, svart blodomlopp.
Galleri Joella, Västra Strandgatan 21, Åbo. Till 31.1.2016
Galleri Joella inleder sitt trettionde verksamhetsår med Veronika Ringbom. Ett synnerligen värdigt val, som hon hör till veteranerna inom Åbo konstgrafiker, föreningen bakom galleriet. Dessutom är hon sedan i fjol föreningens ordförande och, framför allt, en i sitt slag suverän konstgrafiker.
I sin introduktion berättar Ringbom att det svarta långsamt tagit allt mer plats i hennes arbeten. Det handlar dock inte om sorg, pessimism eller angst, sådant som i vår kultur ofta förknippas med det svarta, utan snarare om ro, klarhet och ett slags tankens exakthet. En nyans full av möjligheter och olika tolkningar.
Ro, klarhet och en tankens exakthet. Det känns faktiskt just så. Där de senaste årens röda dominans velat, ja nästan åkallat värme, dynamik och livsglädje tycks de nya verken, alla tillkomna under det nyss avslutade året, vila i ett lite introvert, nästan meditativt lugn. Tittar man närmare – själv måste jag ta fram läsglasögonen för att riktigt kunna se – får ytorna ett inre liv som sjuder av just liv.
Något av den tidigare nervigheten finns kvar men har blivit mjukare. Den mjuka nervigheten liksom krälar fram former i formerna, linjerna går vilande över de olika nyanserna av svart, antyder eller ger gestalt åt mänskliga varelser som samtidigt känns anonyma och bekanta. Antydningar snarare än konstateranden, i ett läge någonstans mellan föreställande och det vi kallar abstrakt.
Bilden föds ur namnet
Verken ”blir” och får sin betydelse i kombinationen av bild och namn. Namnen, säger Ringbom, får hon ofta från ord eller meningar som plötsligt tränger fram i det medvetna, ofta i halvvaket tillstånd om natten eller på långa, ensamma promenader. Ofta föds bilden ur namnet. Det är intressant att veta – namnen är ofta kluriga och fullständigt oväntade, på svenska, finska eller engelska vilket, intressant i sig, återspeglar dagens lingvistiska verklighet.
Om man lyckats betrakta bilden utan att kolla namnet först – eller vice versa – är en aha-upplevelse när man väl gör det nästan ofrånkomlig. Ibland är upplevelsen ett befriande, inre skratt, andra gånger skär den i hjärtat eller river marken under fötterna på en.
Ringbom har gett sin utställning namnet Mörkerströmmar. Det handlar om, som hon säger, dunkla begär, hemligheter, sorgmod, rastlöshet och andra mörkstämda känslor som strömmar och pulserar djupt inom oss alla som ett dovt, svart blodomlopp. På så sätt kanske vi kan förstå de mörkerströmmar som ibland griper tag i oss och för oss i riktningar vi aldrig kunnat ana. Hon har aldrig ryggat för att tackla det svåra och irrationella i tillvaron, och här gör hon det med ett allvar som känns betryggande – och glimten, humorn som ibland är hjärtevarm ironi, är allestädes närvarande som ett balsam för den omtumling som de mörka strömmarna försätter en i.