Musikrecension: När text och musik går hand i hand
HSO:s trettondagskonsert, som av hävd koncentrerat sig på filmmusik, fick i år en annorlunda inramning när den traditionella sillsalladen fick ge vika för en Hollywoodstjärnas gästspel med något annat än filmmusik på menyn.
Helsingfors stadsorkester, dirigent József Hárs. John Malkovich, recitation, Anastasia Terenkova, piano. Sjostakovitj, Schnittke. Trettondagskonsert på Musikhuset.
Report on the Blind (Rapport om blinda) heter skådespelaren John Malkovichs och pianisten Ksenia Kogans produktion, där Alfred Schnittkes konsert för piano och stråkar från 1979 kombinerats med ett utdrag ur Ernest Sabatos roman Om hjältar och gravar (1961).
Visst skall det sägas att det handlar om ett sällsynt lyckat förbund mellan text och musik. Att tala utanpå musik är alltid knepigt, speciellt om musiken är gjord för att stå på egna ben. I det här fallet, i synnerhet med Malkovichs starka scennärvaro och inlevelse, kändes det förvisso som om texten i någon mån stal showen, eller åtminstone intog det primära rummet hos lyssnaren. Ändå fick jag intrycket av att man hade hittat en balans, att man förverkligade detta med respekt för musiken, så att den fick komma till tals när den så pockade på det.
Sabatos berättelse må vara paranoid och skräckinjagande, men det är också Schnittkes aggressiva hopkok av kontrasterande material, å ena sidan enkla treklangsharmonier, å andra sidan kaotiska kulminationer på apokalypsens rand.
Ursprungligen var det tänkt att Ksenia Kogan skulle spela i Helsingfors, men i hennes ställe hördes Anastasia Terenkova, som behärskade solostämman lika övertygande. HSO-stråkarna spelade förträffligt under ledning av József Hárs, också bekant som solovalthornist i grannorkestern RSO.
Betydligt kraftigare, kantigare och kanske med färre nyanser spelades Sjostakovitjs Svit för varietéorkester (alltför ofta förväxlad med Jazzsvit nr 2) som närmast försvarade sin plats på programmet genom kopplingen till filmmusiken. Det var tonsättarkollegerna som i efterhand sammanställde sviten av Sjostakovitjs bästa slagdängor ur hans otaliga filmmusikpartitur, slagdängor som dessutom var rätt snälla till sin natur – här låter Sjostakovitj påfallande lik en rysk Toivo Kärki eller Reino Helismaa. Vilket givetvis är helt charmant i sig.