Filmrecension: Den långa vägen hem
Tänk, tänk om dinosaurierna inte skulle ha försvunnit från jordens yta för 65 miljoner år sedan. Om den jädrans asteroiden hade missat jordklotet med en hårsmån.
Regi: Peter Sohn. Manus: Meg LeFauve. På svenska, finska och engelska, i 2D och 3D.
Vitsord:
Då kunde det ha sett ut som här, att växtätande dinosaurier brukar jorden allt medan urmänniskorna kutar omkring på alla fyra, oförmögna att få annat än primitiva grymtningar ur sig.
I Den gode dinosaurien möter vi apatosaurus-ynglingen Arlo, den minsta och obetydligaste i en barnaskara av tre. Där Bert och Lilly, brorsan och syrran, bidrar till uppehället och därtill står för ett och annat hjältedåd är det Arlos lott att alltid ligga steget efter.
Men se, ännu värre är på väg. Det är när Arlo och farsgubben försöker få upp spåren efter en nedrig mattjuv som man överraskas av värsta störtfloden. Det vill sig inte bättre än att Arlos pappa dras med i flodvågen varpå vår lille vän lämnas åt sitt öde; vilse, skraj och vrålhungrig.
Räddaren i nöden är ”Pricken”, en liten lort som för tankarna till Barna Hedenhös. Tillsammans sätter de kurs på Arlos hemknutar, en färd under vilken man stöter på såväl rovfåglar som brontosaurusar (som i den svenskspråkiga versionen snackar skånska, ha, ha). Även naturen, den otyglade, spelar sina spratt.
Den gode dinosaurien (The Good Dinosaur) är en Pixar-produktion, en rätt så lyckad sådan. Inte så att Peter Sohns film skulle höra till de främsta kusarna i stallet men gripande och engagerande är den.
Och knappast är det någon som blir överraskad ifall man påstår att karaktärsteckningen och miljöskildringen håller högsta möjliga klass, att ögat vilar.
Lägg till tempot och temperaturen och man får lust att tala om en film i Det stora äventyret-skolan. Lite grann läskigt blir det ibland, men däremellan är det både humoristiskt och visuellt inbjudande. Inget dåligt mellanmål om man säger så.