Filmrecension: Själslandskap i alplandskap

Paolo Sorrentinos två senaste långfilmer This Must Be the Place (2011) och Den storaskönheten (2013) koncentrerade sig på äldre män. Den förra med Sean Penn frammanade en gammal rockares själslandskap medan Toni Servillos flanör och ciceron i den senare betraktade det Rom som är och som var.

Också i Youth befinner sig gamla melankoliska män i fokus. Män som blickar tillbaka och minns och som onekligen är fångna i sin egen föreställningsvärld. Miljön utgör ett lyxhotell och en bad- och kurort i de schweiziska alperna. Klientelet är brokigt, filmhabituéer i dag kan eventuellt associera till The Grand Budapest Hotel medan litterärt bevandrade rentav tänker på Thomas Manns Bergtagen, även om det nu inte gäller ett sanatorium.

Protagonisterna i Youth är Michael Caines pensionerade kompositör Fred Ballinger och Harvey Keitels filmregissör Mick Boyle. Medan Fred dragit sig tillbaka och avvisar ett anbud av drottningens sändebud som vill att han uppträder på prins Philips födelsedag är regissören Mick i full gång och planerar med sina manusförfattare en film som ska bli hans stora testamente. De två männen är bekanta sedan ungdomen, i själva verket är Freds dotter Lena (Rachel Weisz) gift med Micks son Julian (Ed Stoppard) som under handlingens gång avslöjar att han hittat en annan kvinna.

De två männens dagliga vandringar i det natursköna landskapet och samtal om vad som blev gjort och ogjort interfolieras med scener och episoder som gäller andra hotellgäster. En är den begåvade skådespelaren Jimmy (Paul Dano) som är innerligt trött på att alla bara minns honom för en robotroll. En överraskande entré görs av en groteskt fet Diego Maradona som enligt Sorrentino en gång räddade hans liv. Då regissören var 16 år gammal omkom hans föräldrar i en olycka i bergen. Själv stannade Sorrentino hemma därför att han ville se Maradona spela en av sina matcher för SSC Napoli.

Sorrentino blandar realismen med surrealistiska syner och drömmar, många gestaltade med stor fantasi. Däremot vill de så centrala samtalen mellan Caine och Keitel inte riktigt lyfta trots att man i och för sig trivs i deras sällskap. Mest är det två trånsjuka (och smått gubbsjuka) äldres småtjafs som inte bjuder på några djupare insikter om livet eller konsten. Det är helt enkelt för mycket konstruerad yta.

Mer eld tar det då dottern Lena i samband med sin äktenskapliga kris anklagar fadern för att ha övergivit modern och bara brytt sig om sin musik. Sanningens ögonblick för regissören Mick kommer då hans stora stjärna (Jane Fonda) dyker upp för att meddela att hon inte tänker ställa upp i hans film och att han helt enkelt är passé som regissör. Fondas uppträdande är kort men hon hinner visa upp sig som en bitchig blandning av Gloria Swanson i Sunset Boulevard och Mae West.

En viktig roll spelar även musiken som komponerats av David Lang. Inte oväntat framför Fred slutligen sin Simple Songs för drottningen och prinsen i en inte helt tillfredsställande film som visserligen mycket handlar om otillfredsställdhet och futtighet.