Filmrecension: Så tuktar man en surgubbe
En man som heter Ove utspelar sig mot bakgrunden av det svenska folkhemmets uppgång och fall. En film där det komiska skakar tass med det djupt tragiska.
Regi och manus: Hannes Holm. Foto: Göran Hallberg. I rollerna: Rolf Lassgård, Filip Berg, Ida Engvoll, Bahar Pars.
Vitsord:
Vi känner igen konceptet från Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och den blåvita motsvarigheten Kverulanten: bästsäljare med gubbhäng och glimten i ögat går och blir biofilm med stor publikpotential.
Men nu handlar det alltså om Hannes Holms En man som heter Ove, fritt efter Fredrik Backmans litterära landsplåga. Poängen är att det här inte är någon renodlad fars, eller lättviktare för den delen.
För även om det i ”Ove” finns gott om dråpliga vändningar – ”det är inte så lätt att ta livet av sig som man tror” är en av nyckelreplikerna i filmen – är det också en känslomässigt inbjudande helhet.
Samtidigt kanske man kunde tala om en kärleksförklaring till det svenska folkhemmet, till det socialdemokratiska samhällsbygget som under årens lopp genomgått stora förändringar. På gott och ont ska sägas.
Rolf Lassgård gör rollen som Ove Lindahl, änkling och självutnämnd gårdspolis. Han är den som plockar upp tobaksfimpar i det arketypiska villaområdet, som stänger grinden, agerar portvakt och hötter åt moppepojkarna.
Det blir om möjligt ännu värre när Ove efter 43 års trogen tjänstgöring – vid Statens järnvägar – får gå. Fast nu får det räcka. Iklädd sin bästa kostym träder Ove snaran över huvudet, bara för att komma på andra tankar när någon jävel får för sig att backa på hans postlåda.
Det handlar om iranska Parvaneh (Bahar Pars) och hennes familj, och trots att starten är minst sagt knagglig är vänskapen snart ett faktum. Däremellan blickar Ove (nu gestaltad av en ung Filip Berg) tillbaka på sitt liv: på en mamma som går bort tidigt och på en pappa som sällan öppnar munnen men som är en baddare på bilar och motorer (det är Saab som gäller, fan ta Volvoägare).
Så småningom kommer även lärarstuderanden och hustrun Sonja (Ida Engvoll) in i bilden. Här var det lust och fägring stor, inledningsvis med svansen mellan benen.
Det bäddar för en varm, snäll och god, föredömligt vemodig odyssé som utspelar sig mot en bakgrund av det svenska välfärdssamhällets uppgång och fall (som det visst heter). Det är en resa där kött och potatis byts ut mot ris med saffran, där det här med ”ärlighet varar längst” ersätts av ”männen i de vita skjortorna” (ironiskt nog går det lokala omsorgsbolaget under namnet Konsensus).
Inte för att Ove Lindahl är den som ger slaget förlorat. Han tar strid med allting och alla, inklusive grannens katt. Fram växer en typ, en karaktär, som var och en som vuxit upp på en något sånär tätbefolkad gårdsplan känner igen: det surmulna gubbskrället som uppenbarligen har till uppgift att ställa till förtret för alla andra.
Lägg till det faktum att Rolf Lassgård är på riktigt grinig och jävlig och det händer att skrattet fastnar i halsen. Det vill säga när man inte fäller en tår eller två.
En man som heter Ove är filmen där de komiska skakar tass med det djupt tragiska, detta utan att regissören och manusförfattaren Hannes Holm (Himlen är oskyldigt blå, Sune-filmerna) tappar fotfästet.
Vi talar om en film som är bred och djup på en och samma gång, som betar av dramatiska klyschor på ett sätt som inte känns det minsta tradigt.
Och även om Ove, den äldsta av hundar, till slut lär sig att sitta gör Lassgård rollen med en integritet som inte lämnar någon oberörd. Det här är hans bästa arbete sedan förtidspensioneringen från polisstationen i Ystad, en kraftansträngning som på nåt märkligt sätt för tankarna till folkhemsbyggaren Per Albin Hanssons klassiska brandtal.
Det är bara det att nu handlar det om vådan av att vara människa, om att stå sitt kast, vattna blommorna och se till verktygslådan. Resten lär ge sig.