Filmrecension: Krigets krishärd som beckettsk brygd
I Fernando León de Aranoa engelskspråkiga debut A Perfect Day, förlagd till krigets Bosnien 1995, förekommer ett mörker besläktat med Samuel Becketts absurda dramatik.
Regi: Fernando León de Aranoa. Manus: Fernando León de Aranoa och Diego Farias, på basis av en roman av Diego Farias. Foto: Alex Catalán. Musik: Arnau Bataller. I rollerna: Benicio Del Toro, Tim Robbins, Mélanie Thierry, Olga Kurylenko, Fedja Stukan, Eldar Residovic.
Vitsord:
Spanjoren Fernando León de Aranoa var regissören för den förträffliga arbetslöshetsskildringen Måndagar i solen (2002). Hans engelskspråkiga debut A Perfect Day utspelar sig under Balkankrigets och Bosnienkonfliktens slutskede 1995 men ändå långtifrån den ordinära krigsfilmens domäner. Den skildrar några biståndsarbetares absurda vardag och gör det på ett sätt som gjort att många associerat till Robert Altmans M.A.S.H.
I det internationella teamet finns Benicio Del Toros Mambrú, hans amerikanska kollega B (Timothy Robbins), den unga franska sanitetsexperten Sophie (Mélanie Thierry) och deras lokala tolk Damir (Fedja Stukan). Till dem sällar sig Katja (Olga Kurylenko) som ska utvärdera gruppens arbete och som en gång haft ett förhållande med Mambrú. Sällskapet tar även hand om den nioåriga Nikola (Eldar Residovic) som, vilket senare avslöjas, förlorat sina föräldrar.
Handlingen omspänner 24 timmar, två dagar som inte precis kan beskrivas som perfekta. Inledningen anger omedelbart filmens ton. I en brunn upptäcks ett lik av en överfet man som naturligtvis hamnat där för att göra det livsviktiga vattnet odrickbart. Att få upp honom visar sig lättare sagt än gjort. När Mambrú är i färd med att vinscha upp liket brister repet och uppgiften att hitta ett nytt rep i byn visar sig mycket knepig. Tala om sisyfosarbete!
Även FN-byråkrater, lokala fraktioner och Murphys lag gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för biståndsarbetarnas vardag som dessutom fylls av inbördes kiv, inte minst mellan Mambrú och Katja. Dialogen med alla ”oneliners” och ironiska och cyniska slängar känns inte alltid överdrivet fyndig och de två kvinnornas roller kunde ha utnyttjats bättre.
Ändå lyckas Fernando León de Aranoa även denna ”köksväg” fånga något väsentligt av krigets vanvettiga vardag där en död ko mitt på vägen kan innebära att någondera av vägens sidor är minerad. M.A.S.H, jovisst, men i A Perfect Day förekommer samtidigt ett mörker som är besläktat med Samuel Becketts absurda dramatik.