Musikrecension: Den svårbemästrade valskungen
En hel del gjordes alldeles drägligt, skriver Mats Liljeroos efter årets upplaga av Strausskonserten.
Dirigent: Atso Almila. Solister: Hedvig Paulig, sopran, Thobela Ntshanyana, tenor, Markus Nieminen, baryton. Dans: Inka Hulkko & Ville Valkonen (Finländska balettsällskapet). Regi: Jouko Keskinen & Patrick Lagus. Koreografi: Ville Valkonen. Scenbilder: Jacob Lagus. Finlandiahuset 6.1.
Hur svårt är det inte att spela Strauss! Johann den yngre, valskungen, alltså. Den senromantiske orkesterbaddaren Richard gestaltar sig, intressant nog, betydligt mer omedelbart. Wienervals måtte däremot höra till det knepigaste som finns, om man inte råkar ha en naturlig koppling till den så kallade kulturtraditionen.
Bara en sådan i sammanhanget självklart underförstådd sak som att tvåan i takten i praktiken infaller extremt långt före det egentliga slaget. Sådant går inte att lära ut; det måste bara kännas och levas ut i det intuitiva motoriska systemet.
Med detta var det onekligen si och så vid den av Erkki Melartin för 100 år sedan grundade Sibelius-Akademiorkesterns – skojigt nog förstärkt med violinister från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm – traditionella trettondagskonsert och spelet gav stundtals ett kantigt intryck.
Ändå är det meningslöst att belasta gladlynte maestron Atso Almila eller hans unga musiker för detta. Vi är bortskämda med Wienfilharmonikerna och det rätta rytmiska suget är sannerligen inte lätt åstadkommet.
Så inte heller den klangliga sötman och ljudbilden i sin helhet led förstås av Finlandiahusets burkiga akustik – tänk hur grundligt man hunnit vänja sig av med den – som samtidigt obarmhärtigt avslöjade alla temporära inexaktheter i framför allt rytmbilden.
Tekniskt och emotionellt
Detta är trots allt petitesser. Strauss musik tål en hel del och en hel del gjordes dessutom alldeles drägligt. Mycket kretsade, föga överraskande, kring Die Fledermaus och varför inte; den är trots allt operetternas operett.
Hedvig Paulig, Markus Nieminen och sydafrikanen Thobela Ntshanyana gjorde sina roller med bravur i en fjäderlätt men pricksäker regi. Pauligs sopran tycks i sin nuvarande form i det närmaste perfekt för den här repertoaren, Nieminens baryton klingade överlag mustigt och Ntshanyanas superlyriska tenor smekte örat på ett högst behagligt sätt.
Förutom Läderlappen hörde vi nummer ur operetterna En natt i Venedig, Indigo och de fyrtio rövarna, Wiener Blut, Fürstin Ninetta samt operan Riddar Pásmán. Valserna Frühlingsstimmen – onekligen välvald med tanke på årstiden – och självklara An der schönen blauen Donau samt Tritsch-Tratsch Polka och broder Josefs härliga polka Ohne Sorgen fyllde fint ut helheten.
Det är oerhört viktigt att göra den här typens repertoar. Den utvecklar inte bara den tekniska biten utan även, och framför allt, den emotionella dimensionen av musicerandet på ett mer effektivt sätt än man i första hand kanske kan föreställa sig.
Primus motorn Patrick Lagus antydde att nästa års Strausskonsert kommer att färgas av Finlands 100-årsjubileum och det blir onekligen intressant att se hur. Själv hoppas jag på färgklickar av Strauss två främsta samtida kolleger, Franz von Suppé och Jacques Offenbach, men det är självfallet endast fantasin som sätter gränserna.