Skivrecension: Människan kontra naturen
Ondines beslut att spela in Mahlers första symfoni med Radions symfoniorkester och Hannu Lintu kan tyckas aningen märkligt.
Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (Ondine)
Det råder sannerligen ingen brist på högklassiga inspelningar av den här, inte utan orsak, populära symfonin och även om Hannu Lintus version förefaller noggrant genomtänkt, analyserad och förverkligad har den knappast något avgörande nytt att komma med (är det ens möjligt?).
Med det sagt finns det åtskilligt att beundra i såväl Lintus läsning som radiosymfonikernas spel, alltifrån inledningens mysteriösa ”naturljud” via mellansatsernas festliga folkliga karaktärer till finalens passionerade drama. Symfonins fruktbara grundkonflikt, som drivs till sin spets i den emotionellt mångfasetterade finalen, kan något förenklat sägas vara den mellan människan och naturen och det förefaller rätt klart vem som avgår med segern.
Lintu finner kanske inte poesin och den okonstlade rättframheten hos en Kubelik eller den himlastormande intensiteten hos en Bernstein men han gör mycket rätt och framför allt känns hans rubateringar naturligt framsprungna ur sina musikaliska sammanhang. RSO-musikerna är, behöver det sägas, genomgående föredömligt alerta under sin krävande chefsdirigent och valthornen frossar, som sig bör, vällustigt i sin stora stund i finalcodan.
Som en välkommen lyrisk bonus får vi den ursprungliga andra satsen, Blumine, som Mahler lyfte bort några år efter uruppförandet 1889. Var och en kan ta sig en funderare på om det var rätt beslut eller inte. Charmig musik är det hur som helst och Jouko Harjannes trumpetsolo är hur läckert som helst.