Sandqvist: I huvudet på en författare
Tom Sandqvists Romanen om örfilen är en oerhört infallsrik bok, kanske författarens mest ambitiösa – vilket inte vill säga litet.
ROMAN
Symposion 2015
Tom Sandqvists Romanen om örfilen följer upp det självbiografiska och skönlitterära stråk som mot slutet av 1990-talet kom in i hans dittills utpräglat konstvetenskapliga och teoretiska författarskap. Detta skedde i och med Pappa, min pappa, om konstnären och författaren Rolf Sandqvist, Ni sjunger så vackert. En bok om invandring och främlingskap och framför allt den självbiografiska romanen Det turkiska huset.
Tom Sandqvist betecknar Romanen om örfilen som en fri fortsättning på Det turkiska huset, där hans alter ego, författaren Thomas Fredriksson associerade sig bakåt i tiden från det samtida krigshärjade Banja Luka till den egna barndomen i Tjusterby utanför Borgå.
Mycket riktigt utspelar sig också den nya boken i Thomas Fredrikssons huvud. Barndomsminnena återkommer: scenen då fadern slår modern i badrummet, föräldrarnas skilsmässa, de stränga farföräldrarna, den försvunne fadern, den depressionsdrabbade modern. Fadern återuppstår genom sina rese- och krigsskildringar. Kriget blir ett ännu viktigare tema än i Det turkiska huset.
En sörmländsk by
Då blandas med nu. Faderns svarta karikatyrfågel Funtus har tagit sig ut från de gulnade tidningssidorna och sitter nu på takåsen till den gamla sörmländska byskolan dit Thomas och hans konstnärshustru Lina har flyttat. På Thomas bokhylla ligger en dödsskalle, faderns krigstrofé som rövades från konstnären Ilja Repins villa i Kuokkala strax innan den brändes till aska. Thomas identifierar efter åtskillig tankemöda kraniet som tillhörande Repins älskarinna Elizaveta Zvantseva och denna får en alltmera påträngande vilja att blanda sig i handlingen. En aktör i nuet är också den svarta honkatten Tristan, döpt efter dadaismens frontfigur Tristan Tzara.
Byn och dess invånare vandrar in och ut ur romanen som det passar dem. Dunket från Janne på skroten tränger in hos Lina i ateljén och Thomas i skrivstugan, kyrkvaktmästaren och gravgrävaren Ylva äter gärna sin medhavda lunch på ”stockholmarnas” veranda, det kultiverade paret Lise-Lott och Birger bjuder på middag, strax innan Bror Kronstadt-sällskapet grundas till ära för en av bygdens stora män. En kommunist och en sverigedemokrat hör till det lokala garnityret.
Sorgens eld
Den sörmländska idyllen, det ömsinta smågnabbet mellan Thomas och Lina, den goda maten, det kärleksfullt beskrivna vardagslivet genomsyras av det förflutnas våld och skuld. Bildkonstnären och författaren arbetar vardera på sitt håll som besatta. För Linas del är arbetsprocessen psykiskt och fysiskt nästan övermäktig:
”Men det brinnande hålet i hennes inre? Och ledvärken, kroppen som klagade och skrek där hon klättrade på stegen och målade och målade, spände och drog: här arbetade hon med sina orangefärgade och svarta kilformer på duken som gick från golv till tak, från vägg till vägg, stadigt fastskruvad vid ateljéväggen, tung som bly, färg på färg, lager på lager… Någon – en kritiker – skrev sedan om den stora målningen med de sju breda orangefärgade triangelspetsarna löpande både från vänster och höger mot den svarta ’mittpelaren’ att dessa var som spetsade knogar, ’sorgens stora vrålande nej’…”
För Thomas, som lika frenetiskt arbetar med sitt romanmanus, gäller det inte bara mörkret och sorgen som beskrevs i Det turkiska huset. Hans insikt om kriget och om utplåningen av Europas judar har vuxit under hans senare forskningsarbete kring det glömda avantgardet i Central- och Östeuropa.
Det stora stillebenet signerat Marcel Janco, som hänger i Thomas kök, är inte bara en reminiscens av en stor dadaistisk konstnär. Det påminner också om den grymma slakten på Jancos anhöriga och andra judar i Bukarest när järngardet löpte amok. Genom Thomas huvud och in i romanen strömmar detaljerade, olidliga skildringar av lika obegripliga som obestridliga våldshandlingar mitt i bildningens och högkulturens Europa. Massakern i Palmnicken vid krigsslutet, då nära fyratusen judiska kvinnor och barn från Polen, Ukraina och Ungern mördades, skedde inte i något koncentrationsläger. De drevs mot havet och ut på isen vid en av de fashionabla semesterorterna i Ostland. Ungefär samtidigt intog Röda armén Immanuel Kants legendariska Köningsberg och våldförde sig på stadens civila på det mest barbariska sätt.
”… en professor som just utförde ett kejsarsnitt på en födande kvinna berövades sina instrument och tvingades slutföra operationen med bara händer, varvid kvinnan slets från britsen och våldtogs flera gånger om; läkaren, doktor Eberhard Schulz, begick självmord – ett knäfall ylande av sorg gick genom texten.”
En tysk familj
Romanens mest genomförda tema utkristalliserar sig ur berättelsen om en liten strävsam familj i Hitlers Tyskland. Familjen Eberhardtz hör till de maktlösa som stöder makten genom att tiga, lyda och gradvis låta sig övertygas av nazismens propaganda, dess rasläror, dess avhumanisering av det främmande. Reinholt hoppas på avancemang på sin arbetsplats Siemens, Elfriede klär lilla Hertha i Jungmädeluniform och vänder bort blicken när judiska grannar förödmjukas, misshandlas och bortförs.
Thomas Fredriksson refererar till Sebastian Haffners och Victor Klemperers Tysklandsanalyser, dock inte till Daniel Goldhagen. Några villiga bödlar är Eberhardtz inte, de vill bara leva ett normalt liv i en onormal värld. Och Hertha, som av någon oförklarlig anledning skickas ensam till Sverige efter krigsslutet, minns och vet ”ingenting”. Hon tas omhand av sin mystiske morbror Günther, av en lika oförklarlig anledning tidigare kommen till Sverige. Hertha gifter sig med den rekorderlige Claes och till en stor villa vid Mälaröfjärden. Hennes dotter Lina uppfostras med tysk precision och många örfilar, men bibringas varken moderns tyska språk eller några större kunskaper om sitt tyska ursprung.
”Du kokar soppa på en spik”, utropar Lina när hon iakttar hur Thomas konstruerar ett ödesdrama ur hennes släkts frågetecken och tystnader. Samtidigt arbetar hon som en furie på sin egen ”kaddisch”, sin visuella sorgesång om ställföreträdande skuld.
Krävande, givande
Romanen om örfilen utkommer i likhet med Tom Sandqvist senaste stora konsthistoriska studier enbart på ett rikssvenskt förlag, något som minskar dess synlighet i Svenskfinland. Vilket är synd. Det är en oerhört infallsrik bok, kanske Sandqvists mest ambitiösa – vilket inte vill säga litet.
Romanen kräver också en hel del av sin läsare i form av koncentration, engagemang och läraktighet. För den som vill vara just en sådan läsare finns mycket att hämta. Romanen om örfilen formar sig till en stark berättelse om minnets svekfulla betydelse, om fiktionens rätt att uppfinna sanningar i nuet och det förflutna, om kärlek, skuld och grymhet.