Gammal och nog så gaggig
I rollerna: Jean Rochefort, Sandrine Kiberlain, Laurent Lucas, Anamaria Marinca.
Vitsord:
Jean Rochefort är en av den franska filmens grand old men, en karaktärsskådespelare som vid det här laget hunnit fylla 85. I Philippe Le Guays Resan till Florida (Floride) gör han ingen större hemlighet av sin ålder, tvärtom.
Han, Claude Lherminier, är den pensionerade företagsledaren som när han inte plöjer igenom dödsannonser till morgonmålet retar gallfeber på de levande. "Jag klarar mig bra på egen hand" ropar han triumfartat efter att ha skrämt iväg ännu en hemhjälp.
Men kanske är detta en sanning med modifikation. Åtminstone ifall vi skall tro dottern Alice (Sandrine Kiberlain) som inte alls uppskattar pappans upptåg, som det här med att höra sig för med husorna om deras sexliv och låta plantera palmer i trädgården, Florida-style (Claude hävdar att en av hans döttrar bor i Miami, tro det den som vill).
I egenskap av tittare drar man däremot gärna på smilbanden, åtminstone inledningsvis. Se här en riktig spjuver, en galenpanna som man aldrig riktigt vet var man har.
Men med det inte sagt att Resan till Florida skulle vara vilken som helst lättviktare. Sakta men säkert smyger sig allvaret på, detta samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut.
Inte sällan går tankarna till Dome Karukoskis Kverulanten (Mielensäpahoittaja) men i det här fallet öppnar sig bra mycket mera tragiska perspektiv. Inte bara tvingas den nu vuxna dottern ge avkall på sitt eget privatliv, Claude blir med tiden allt mer oberäknelig.
Det här är en balansgång som regissören Philippe Le Guay hanterar utan att darra på manschetten, med stor integritet. Och i stället för att dra till med värsta sjukdomsjournalen – med Alzheimer-spöket i central roll – trollar Le Guay fram ett något mera ömsint familjedrama som bara vägrar att lägga sig platt.
Inte överraskande svider det på sina ställen, men det är säkert också meningen. Vem har sagt att ålderdomen skulle vara en dans på rosor.