Kvinna mitt i konstruktivt kaos
David O. Russells nya film tar sats i verkliga händelser men framställningen bär regissörens omisskännliga signatur.
Musik: David Campbell, West Dylan Thordson. I rollerna: Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Bradley Cooper, Virgina Madsen, Édgar Ramirez, Isabella Rossellini, Diane Ladd, Elisabeth Röhm.
Vitsord:
Med sin ofta yviga absurdism och sina stilistiska sillsallader framstår David O. Russell som en av de mer egensinniga i amerikansk film. Ett större namn blev han egentligen med boxningsdramat The Fighter (2010), en framgång som han sedan följt upp med Du gör mig galen! (Silver Linings Playbook, 2012) och American Hustle (2013).
Hos Russell står det depressiva ofta nära slapstick och galghumor. Man minns också att pugilistskildringen The Fighter som baserade sig på verkliga händelser tillika var en skruvad berättelse om en dysfunktionell familj och ett brödradrama om lojalitet och svek.
Sats i verkligheten tar även Joy som är inspirerad av företagaren Joy Mangano, kvinnan som 34 år gammal 1990 uppfann "mirakelmoppen" som underlättade hushållsarbetet. Filmen är med andra ord en amerikansk framgångssaga som verkligen understryker en "per aspera ad astra"-väg.
För flerbarnsmamman Joy (Jennifer Lawrence) är vardagen mestadels kaos och kris. Den croonande exmaken (Édgar Ramirez) bor fortfarande kvar i källarvåningen och drömmer om att bli en ny Tom Jones. I övre våningen tillbringar modern (Virginia Madsen) tiden i sängen med att titta på såpoperor. Då fadern (Robert De Niro) blivit utslängd av sin nya hustru behöver även han en plats i det gamla hushållet och får dela källarvåningen med sin svärson. Som filmens berättarjag fungerar mormodern (Diane Ladd), tillika den person som uppmuntrar Joy att tro på sig själv och inte överge sina ideal.
Det visar sig att Joy har potential då hon sedan uppfinner den revolutionerande moppen och lyckas med hjälp av Bradley Cooper, bas för ett tv-bolag, marknadsföra den. Med på ett hörn som sponsor är också faderns nya fästmö (Isabella Rossellini). Men också den framgångsrika fasen är full av motgångar, besvikelser och kamp. I vassen lurar inte bara många tvivlare utan även lurendrejare som vill sko sig på Joy.
Det säger sig självt att Russell inte gjort en film som följer framgångssagans eller den psykologiska porträtteringskonstens vedertagna mönster. I den spretiga och bisarrt berättade storyn får Jennifer Lawrence ändå spela på många känslosträngar, hon är berättelsens kitt och lackmuspapper. Joy är en screwball med desperata och depressiva inslag. Som i sina tidigare filmer har Russell en benägenhet att ta till lite för många knep och trick och det finns ögonblick då man saknar en mer dämpad berättarstil. Men det har blivit regissörens varumärke och står för hans metod att skapa ett konstruktivt kaos.