Snobben för en ny generation
Som helhet är den nya Snobben-filmen både varmhjärtad och sympatisk, kanske för att Charles M. Schultz egen son och sonson haft ett finger med i spelet.
Röster, originalversionen: Noah Schnapp, Hadley Belle Miller, Bill Melédez.
På svenska, finska och engelska, i 2D och 3D.
Vitsord:
Peanuts eller Snobben som det heter på det andra inhemska är ingen nykomling i animationssammanhang. Redan i slutet av 60-talet kom den första helaftonsrullen, fritt efter Charles M. Schultz populära tecknade serie.
När det nu återigen är dags är det fråga om en datoranimation som sätter sprätt på bildspråket och karaktärsskildringen – utan att man för den skull våldför sig på originalet. Slutresultatet är mer eller mindre tidlöst, snudd på nostalgiskt. Även handlingen är bekant.
Karl, serievärldens motsvarighet till Woody Allen, försöker förgäves flyga drake, det vill säga när han inte spelar baseball eller suktar efter rödhåriga flickebarn. Det säger sig självt att självförtroendet inte är det bästa, men skam den som ger sig.
Snobben, väldens mest kända beagle, har som vanligt en livlig fantasi och trivs hälften av tiden i luftrummet (i egenskap av flygaress). Sally, Kalles jobbiga lillasyrra, är förtjust i Linus som dock är mera du med snuttefilten. I faggorna finns också amatörpsykologen Gullan som för sin del känner för Leonard, liten stor konsertpianist med Beethoven på hjärnan.
Snobben, Peanuts the Movie, är väl inte direkt märkvärdig men pigg, rapp och färgsprakande är den. Och även om filmmakarna tummat på de strikt filosofiska turerna är slutresultatet varken bullrigt eller banalt, tvärtom.
Tonen och tempot är behagligt och skrapar man på ytan blir det både verkligt och vardagligt. Det är nästan så man känner igen sig och sin barndom, liksom.
Som helhet är det både varmhjärtat och sympatiskt, kanske för att Charles M. Schultz egen son och sonson haft ett finger med i spelet, detta i egenskap av producenter respektive manusförfattare. Traditionen förpliktigar.