När himlen ramlar ner
Majestix, den korpulenta hövdingen i serierna om Asterix och hans sturska kamrater, är rädd för bara en sak: att himlen skall ramla ner över hans huvud. Smått komiskt, kanske, men sådant kan ju faktiskt hända, i form av asteroider och andra himlakroppar som kolliderar med vår jord.
Rymden, Himlakroppar, Geologi
Senast skedde det under allhelgonahelgen (eller halloween), då asteroiden TB145 strök förbi på endast 480 000 kilometers avstånd. Rätt nära, med andra ord, speciellt som den var stor som en fotbollsplan, vilket hade fått katastrofala följder ifall den kolliderat. Sådant har ju hänt. Senast i Tjeljabinsk, i februari 2013, vilket var extra obehagligt eftersom det råkar vara centrum för den ryska hanteringen av kärnavfall – ingen lämplig landningsplats för stora bumlingar från yttre rymden. Det helt osannolika blev nästan sant (jfr Tage Danielssons kända sketch om Harrisburg).
Hur illa det kan gå vet vi av tidigare nedslag. Kändast är den asteroid som damp ner i Tunguska i Sibirien år 1908. En smäll med förödande konsekvenser på ett väldigt område, till all lycka obebott. Och går vi längre tillbaka vet man att de största förändringarna i jordens historia förmodligen sammanhänger med jättelika asteroidnedslag, som förorsakat enorma klimatförändringar. Den största av dem i slutet av kritperioden, då dinosaurierna slogs ut.
Om allt detta, och mycket därtill, kan man läsa i Matts Anderséns "När himlen faller". Att han länge fascinerats av dylika besök från yttre rymden sammanhänger med att han bor i Solf, som en gång träffades av en stor asteroid. Det skedde för ungefär 640 miljoner år sedan, då det som i dag är Solf ännu befann sig på södra halvklotet. Sedan dess har kontinentalplattorna vandrat, men spåren är fortfarande fullt synliga i form av den väldiga och nästan klotrunda Söderfjärden, en av jordens mest välbevarade meteoritkratrar.
Här finns också Meteorian, ett besökscenter som de senaste tio åren byggts upp kring den geologiska kunskap vi har om meteoritkratrar och jordens geologiska historia. Andersén har sedan centrets tillkomst för drygt tio år sedan varit dess eldsjäl, och samlat på sig ansenlig kunskap, vilket syns i boken. Jag kan inte bedöma dess kvaliteter i vetenskapligt avseende, men för nördarna finns en omfattande notapparat, och det framgår att boken också undergått fackgranskning av experter.
Men den är alltså uttryckligen skriven för en bred läsekrets, vilket är ett stort plus, även om framställningen ställvis känns lite amatörmässig. Det uppvägs av det stora engagemanget, och av att boken är smakfullt ombruten och försedd med ypperliga illustrationer. Det gör det lätt att också utan förkunskaper bilda sig en uppfattning inte bara om asteorider, meteoriter och andra himlakroppar utan också om jordens geologiska utveckling. Vår planet beräknas vara cirka 4,5 miljarder år gammal, varav de sista 500 miljoner åren är den tid då mer komplicerade livsformer börjar utvecklas. En tidsrymd som i boken följs upp i form av tre olika tidsresor med tidsfarkosten Tranan. Samtidigt ett exempel på vad som väntar besökaren i Meteorian. Söderfjärden är i dag mest känd som rastplats för tusentals tranor. Mindre känt är att Svenskfinland därmed också begåvats med en geologisk sevärdhet av världsklass.
Meteoriter och andra påhälsningar från rymden har alltid satt fantasin i rörelse. Andersén beskriver till exempel hur många författare och konstnärer inspirerades av Halleys komet, då den 1910 kom så pass nära att jorden passerade genom kometsvansen. Astronomer varnade för att svansen innehöll cyanvätesyra, alltså blåsyra, vilket gav upphov till panik på många håll. Spår av det syns i Tove Janssons Kometjakten, från 1946 (senare omarbetad till Kometen kommer, från 1968) där katastrofstämningarna är påtagliga.
Borde vi alltså vara rädda? Knappast. Speciellt som vi ingenting kan göra för att förhindra en eventuell kollision. Samtidigt spekuleras det på olika håll i möjligheterna att i förväg förinta hotande himlakroppar, eller få dem att ändra sin bana, till exempel med hjälp av kraftiga laserstrålar eller kärnladdningar. Det finns också de som när seriösa förhoppningar om att utvinna värdefulla mineraler ur bumlingarna i rymden. Science fiction, tillsvidare, men med tanke på att man nyligen lyckades landsätta en farkost på en fjärran och minimal planet är det kanske inte omöjligt.
Till dess är det säkert klokast att resonera som Majestix: "Varför oroa sig för morgondagen?" Och i stället glädja sig åt tranorna på Söderfjärden.
Thomas Rosenberg
Skribenten är sociolog och samtidsanalytiker