Banalt om djuren i våra ögon
Det runda ansiktet, de stora ögonen, den tjocka pälsen och den klumpiga gången har vitt skilda funktioner för djuren, men de ger samma effekt på oss människor: de här dragen gör djur söta, gulliga eller attraktiva i våra ögon.
Yle TV1 19.00, repris lördag 14.10 och tisdag 22.55
Kvällens dokumentär är en ojämn historia, klart under BBC:s höga normalnivå. Den lovar vetenskapens förklaring till djurens dragningskraft, men just den presenteras ytligt. Dessbättre ägnar programmet betydligt mer uppmärksamhet åt sin andra huvudfråga, hur de här egenskaperna hjälper djuren att klara sig i naturen.
Det sista djuren behöver är ytterligare en humaniserande betraktelse. Ändå är det som om berättaren utgår från att djur finns till för att behaga oss. Det bäddar för en töntig inledning med banala jämförelser av vilka djurvideor som samlat flest klick på webben. Det sägs att "vi inte rår för att vi älskar pandan" för den har alla de egenskaper som charmar oss.
Vi kunde också ha avvarat sekvenserna om att pingvinerna uppfattas som gulliga för att de tultar fram så lustigt, och noteringen att elefanten är tjusig för att den använder snabeln som ett mångsidigt verktyg. Den som inte är färdig med julstädningen kan lugnt hoppa över hela programmet, men har man tevetid med barnen är det gott att veta att det blir betydligt bättre efter att vi tragglat oss igenom den första, triviala kvarten.
I stället för att gå där ribban ligger lägst gör dokumentären ett nödvändigt lyft. Tittaren får en inblick i orsakerna till att ett antal utvalda arter har så specifika egenskaper. Det är fysiologisk anpassning, evolution eller naturligt urval om ni så vill, och ett slags villkor för att djur ska kunna klara sig i extrema förhållanden.
Humaniseringen är borta, och vips förstår vi varför havsuttern har världens tätaste päls och varför koalan ligger och trycker mot trädstammen.
Att aporna kan lära oss hur skrattet har utvecklats under årmiljonerna är antagligen nytt för de flesta tittare och bland det mest intressanta vi bjuds på. Historien med den "snarkande" kolibrin (även den ett klickmonster på webben) eller den pipande grodan är tänkt att vara roligare än de är, men för all del, de platsar i sammanhanget.
Efter den förväntade övergången till tamkatten och dess oemotståndliga charm konstaterar berättaren att det är ett misstag i vår biologi att vi attraheras av vissa egenskaper hos djur, och att deras biologi är det verkligt intressanta.
Så sant som det är sagt undrar man varför programmet slutar, och inte börjar, här.