Skivrecension: Traditionellt med värme
På senaste skivan tar J. Karjalainen vid ungefär där han senast slutade.
(Warner)
J. Karjalainen fick en nytändning med sitt föregående album Et ole yksin. Inför det konstaterade han att han ville rocka, och samlade ihop ett gäng garvade musiker (producenten/trummisen Janne Haavisto, Pekka Gröhn, Mikko Lankinen och Tom Nyman) som via ett tätt samspel levererade ett fylligare sound än han någonsin tidigare haft. Och skivan blev en succé såväl kvalitetsmässigt som kommersiellt, två spår som inte alltid så oproblematiskt förenas.
På nu aktuella Sinulle, Sofia agerar han med samma band, och tar också i övrigt vid ungefär där han senast slutade. Här finns en klar rockkänsla i kombination med slående popmelodier, starka låtar och texter med innehåll. Han lyckas också från början skapa en ovanligt avslappnad atmosfär, ungefär som om han bara steg in och berättade små historier. De här texterna om vardagliga minnen och möten är sådana att man genast sugs in i dem, delvis också för att refrängerna är så effektiva. Och den på samma gång både humoristiska och tragiska pärlan Stindebinde har en våldsam hitpotential, samtidigt som det låter som om bandet helt enkelt haft kul i studion.
J. Karjalainen har sina musikaliska rötter i den amerikanska rotmyllan, med country, blues och folkmusik, men på den grunden bygger han sedan en pop och rock som känns väldigt finsk – utan att för den skull direkt ta stöd från schlagern. Resultatet är också den här gången en charmig och traditionsmedveten poprock, skapad med stor värme och glimten i ögat.