Skivrecension: Soile Isokoskis dallrande mystik
När Soile Isokoski spelar in franska pärlor får hon ett gott mottagande till och med i Frankrike.
Chausson, Berlioz och Duparc. Soile Isokoski, sopran. Helsingfors stadsorkester, dir. John Storgårds. (Ondine)
Soile Isokoski har numera tagit farväl av operascenerna, men rösten är fortfarande i gott skick. Utöver undervisning ger hon konserter och gör skivor. När hon spelar in dessa pärlor ur den franska repertoaren får hon ett gott mottagande av de flesta skivtidningarna till och med i Frankrike.
Ernest Chaussons Poème de l’amour et de la mort är lätt Wagnerinfluerad musik och kräver egentligen en rätt stor röst, något som Isokoski lyckas prestera genom att hon projicerar så bra. Greppet är snarare återhållsamt än operatiskt men ändå ytterst gripande. Då hon gläntar på dörren till dallrande mystik och halvkvävda emotioner är hon verkligen förtrollande. Med de små nyansernas stora konst griper hon tag i lyssnaren mycket mer än om hon spädde på.
Berlioz sångcykel Nuits d’été tolkar Isokoski med underbar innerlighet särskilt i de laddade Spectre de la rose och Sur les lagunes. De tre stora sångerna av Henri Duparc får inte heller några yttre operatiska gester och absolut inte för mycket sentimentalitet. Den internationella konkurrensen i sångerna är hård (Norman, Crespin, de los Angeles, von Otter med flera). Med sin raffinerat svala glöd och sin personliga klang full av längtan är Isokoski oemotståndlig på sitt eget sätt och försvarar väl sin plats vid de berömda kollegernas sida. Den som följt med hennes karriär måste tillstå att stämman inte är fullt så bländande skön som förr, men nära nog. John Storgårds leder Helsingfors stadsorkester i bästa tänkbara balans med solisten och med kammarmusikalisk smidighet.