Skivrecension: Illusionisten Toivo Kuula
I sina sydösterbottniska sviter trollar Toivo Kuula med orkesterapparaten på ett sätt som förenar finsk mytologi med fransk impressionism. Det hetlevrade uttrycket sitter väl för Leif Segerstams Åbofilharmoniker.
Åbofilharmonikerna, dir. Leif Segerstam. (Ondine)
Toivo Kuulas (1883–1918) sydösterbottniska sviter – två verk om knappa halvtimmen vardera – är som samlingar av sinnebilder, influerade dels av tonsättarens österbottniska rötter, dels av vistelsen i Paris och de musikaliska strömningarna där i början av 1900-talet.
I sviterna från 1906–09 respektive 1912–13 får en handfull finska folksånger fascinerande tondräkter. Måhända kan det orkestrala uttrycket ses som en förening av finsk melankoli, fransk impressionism och en nordisk klang, men klart är att folksångerna filtrerats kraftigt genom samtidens ögon. Samtidigt är det inte de korta mellansatserna, utan de omfattande yttersatsarna som fångar lyssnarens uppmärksamhet och tjänar som skådeplatser för de längst utvecklande musikaliska skeendena.
Första svitens finalsats, Hämärän laulu, är musikaliskt djuplodande och blir till en suggestiv, arkitektonisk helhet med en rejäl dos patos och glöd som närmast finner sin motsvarighet hos den unge Sibelius.
Orkestersvit nr 2 inleds rätt anspråkslöst, men valthornsfanfaren tjänar som referens till skog och mark och lockar snart till sig lyssnaren i en helhet som successivt byggs upp. Metsässä sataa tillhör de mest illusoriska av satserna, där tonsättaren skickligt trollar fram både regndroppar och skogens brus ur orkestern. Kulminationen för å sin sida tankarna till Debussys La Mer.
Avslutande satsen Hiidet virvoja viritti – med sin referens till finsk mytologi – tillhör de mest fantastiska, både vad gäller instrumentering och melodiskt material. Här tränger också influenserna av hela den ryska skolan igenom, och resultatet är något av en korsbefruktning av Sibelius, Musorgskij, Debussy – och varför inte Liszt i egenskap av en kromatikens laborant.
Monumental fuga
Sviterna presenterar Kuula inte bara som en gudabenådad melodiker utan lika mycket som fascinerande orkestratör, som hade full koll på de nyaste sätten att använda orkesterapparaten.
Men med tanke på hur begeistrad Kuula var av allt franskt, är det anmärkningsvärt hur tysk – bachsk, beethovensk, brucknersk, regersk – han låter i Preludium och fuga från 1909. Preludiet kan kanske tolkas som en pendang till Sibelius En saga, medan fugan växer till monumentala mått och knyts ihop magnifikt.
Den inledande Festmarsch från 1910 kontrasterar väsensskilda ting: en upphöjd stämning och något grandiost (med bastrumma och cymbaler), något melankoliskt och dansant, ett mollbetonat uttryck men fullt av ungdomlig energi.
Inspelningen har många förtjänster och Åbofilharmonikerna gör genomgående väl ifrån sig. Allt är inte superrent, men nog levande och tolkat med hjärta. Leif Segerstam har koll på de stora linjerna och får allt att flyta skönt.