Ovisshet präglade efterkrigstiden
Historia, Efterkrigstiden
Sju forskare vid Jyväskylä universitet, tre vid Tammerfors och en vid såväl Helsingfors som Lapplands universitet har skrivit artiklar i en bok om tiden mellan andra världskrigets slutskede till 1950. Bokens redaktörer Ville Kivimäki och Kirsi-Maria Hytönen låter i sitt förord förstå att forskningen om krigets slutskede och efterkrigstiden främst handlat om politik (fredsvillkoren, krigsansvarigheten, vapengömmorna, farans år) samt om återuppbyggnaden och den stora överlevnadsberättelsen, det sistnämnda framför allt ur framtidens perspektiv när de största problemen redan är avklarade.
I den här boken försöker man granska tiden strax efter kriget ur dåtidens perspektiv, då en stor ovisshet om framtiden rådde. Men såsom bokens redaktörer konstaterar är perioden rätt väl utforskad. Några vita fläckar har de dock observerat, till exempel hemmafrontsmännens erfarenheter. En majoritet av de vuxna männen var ändå under hela krigstiden civila. Mycket av vad artikelförfattarna skriver förefaller bekant.
Två artiklar finns det skäl att speciellt lyfta fram för att de tar upp aspekter som ofta glöms bort: Marja Tuominens om Lapplandskriget 1944–1945 och Heli Kananens om inställningen till de evakuerade karelarna och uttryckligen de ortodoxa karelarna.
Tuominen skriver om Lapplandskriget, evakueringen av befolkningen och återkomsten till de nedbrända hemmen. De tyska trupperna i Lappland, som omfattade över 200 000 man, det vill säga betydligt flera än landskapets befolkning, skulle enligt vapenstilleståndsfördraget fördrivas, vilket ledde till Lapplandskriget. Tuominen noterar hur man genom begreppsparet "vinter- och fortsättningskriget" förvisat Lapplandskriget till marginalen i vårt nationella minne. Lika marginell är återuppbyggnaden av Lappland i den nationella historien.
Tuominen har rätt då hon ansluter sig till kravet att de historiska tolkningarna av Lapplandskriget och landskapets förstörelse också gäller de politiska avgöranden som träffades hösten 1940. Lappland gavs till tyskarna för att det övriga landet och Karelen skulle sparas. Till samma fenomen hör också de sovjetiska partisanangreppen på civila i Lappland, som av utrikespolitiska skäl "glömdes bort" i över fem decennier.
Heli Kananen skriver i sin artikel, som för tankarna till dagens invandrarsituation, om hur en del av de evakuerade, de ortodoxa, togs emot i en luthersk omgivning. En sjundedel av de evakuerade karelarna var ortodoxa. Invånarna i Salmis och Suistamo i Gränskarelen evakuerades till Övre Savolax, bland annat till Lapinlax. Enligt en intervjuundersökning 1949 förhöll sig två tredjedelar av invånarna i Lapinlahti negativt till de ortodoxa nykomlingarna. Många av de ortodoxa försökte dölja sin bakgrund för att undvika konflikter.
Kananen hävdar till exempel att en undersökning 1952, enligt vilken de evakuerade ortodoxa från Gränskarelen anpassade sig rentav bättre än de övriga evakuerade, är missvisande därför att de intervjuade försökt förtiga lokalbefolkningens motstånd för att konflikterna inte passade in i tidens krav på enighet och solidaritet.
Skribenten är fri publicist och tidigare politisk reporter vid HBL