Folkhemmets förfärliga förflutna
Världens självutnämnda samvete med tendenser till uppläxningar och föreläsningar om hur Sverige är den moraliska förebilden som alla borde rätta sig efter, har en mörk historia som världsledande i rasbiologi och eugenik. Historien är dokumenterad, men det officiella Sverige har gjort sitt bästa för att tiga ihjäl den. Det har lyckats rätt väl på svenska.
Rasbiologi, Sverige
:
För en finskkunnig publik lyfter kulturantropologen Tapio Tamminen i sin bok Kansankodin pimeämpi puoli, Folkhemmets mörkare sida, fram hela den obehagliga sanningen om den svenska rasismens långa historia fram till dagens främlingsfientlighet och nynazism. Boken gav Tamminen årets Fack-Finlandiapris.
Det var under stormaktstiden som berättelsen om svenskarnas överlägsenhet utvecklades. Vetenskapsmannen Olof Rudbeck drev det längst, när han lät fantasin ta över vetenskapen i verket Atlantica, som han skrev på 1670-talet. Rudbeck hävdade att det mytomspunna Atlantis finns i Sverige, som därmed är gudarnas boning och ursprunget till Europas och en stor del av Asiens kultur.
Sveriges stormaktstid tog slut 1718 när Karl XII blev skjuten och då stärktes behovet av att glorifiera svenskarnas ursprung. Nationalromantiken inspirerade till en vidareutveckling av den svenska nationella identiteten och sedan var det dags för en klassificering av människor i olika kategorier, raser, enligt metoder som placerade den egna rasen i topp.
Den svenska rasbiologen Gustav Retzius mätte på 1870-talet både svenska och finska skallar. Av mätningarna drog han slutsatsen att finnarna är av sämre sort än svenskarna och gratulerade Sverige till att finnarna inte mer hade lyckats besudla den överlägsna germanska rasen, som hade hållits som renast i Sverige.
Världsledande på rasbiologi blev Sverige under mellankrigstiden. 1922 grundades världens första statliga forskningsinstitut för rasbiologi i Uppsala. Institutet leddes av läkaren Herman Lundborg. Rashygien var i högsta grad politik och det säger sig självt att sympatin mellan Adolf Hitlers och Sveriges nazistparti var ömsesidig.
Tamminen beskriver hur det officiellt neutrala Sverige samarbetade med Hitlertyskland på olika områden och hur en stark opinion högljutt motsatte sig att judiska flyktingar skulle släppas in i landet.
När Tyskland förlorade kriget och förintelselägrens fasor uppenbarades var den rasbiologiska forskningen med skallmätningar och andra klassificeringar enligt människans yttre inte längre i ropet, men idén om att förädla svenskarna levde kvar och ansågs passa väl in i strävan att utveckla det svenska folkhemmet. Som ett led i det här steriliserades 63 000 människor mer eller mindre frivilligt under åren 1935–1975. Orsaken var att man ville gallra bort arvsanlag som ansågs dåliga.
Det svenska folkhemmet var förstås något helt annat än den internationella nynazistiska rörelsen som organiserade sig efter krigsslutet, men Sveriges tidigare position som världsledande i rasbiologi förklarar Sverigedemokraternas rötter och nynazismens starka ställning i landet.
Tamminen ger flera konkreta exempel på orsakssammanhang inom rasbiologin som skulle te sig direkt komiska om man inte visste vad som sedan följde. Eller vad sägs om att öronens placering i förhållande till näsan ansågs avgörande för hur pålitlig en människa är?
Rent absurd läsning är avsnittet om försöken att blanda ihop gammal asatro och inslag ur hinduismen till en ny religion med germanerna, arierna, som det utvalda folket. När det inte gick vägen omskrevs religionshistorien så att Jesus i själva verket inte var jude utan arier.
Tamminens bok visar hur väldigt lätt det kan gå riktigt snett för mänskligheten. Det är deprimerande, men samtidigt viktigt att få påminnelsen. Speciellt viktigt skulle det vara att politiker med ansvar för hur mänskliga rättigheter respekteras bekantar sig med historien.
Skribenten är fri journalist och tidigare politisk reporter vid HBL