I den tysta melankolins landskap
Recensenten läser en text som viskar: läs mig inte.
Norstedts 2015
Kerstin Norborgs senaste roman Marie-Louise inordnar sig i en rik tradition med fria litterära gestaltningar av verkliga personers liv. En svensk klassiker på området är Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993), och decennierna därefter har inneburit en blomstringsperiod med ovanligt många nya inmutningar. Alexandra Ahndoril, Ernst Brunner, P O Enquist och Steve Sem-Sandberg har samtliga hunnit beta av en mängd historiskt existerande gestalter, och noterade under senare år är också exempelvis Jessica Kolterjahns känsliga tolkning av Karin Boyes inre värld (Den bästa dagen är en dag av törst, 2013) och Anna Jörgensdotters skildring av bildkonstnären Ester Hemmings liv (Drömmen om Ester, 2015).
Men medan de här författarna i första hand fokuserat på personer som läsaren kan förväntas känna till (eller åtminstone ha hört talas om) väljer Norborg en historisk biperson, bekant enbart som en av landskapsmålaren Carl Fredrik Hills fyra systrar. Också hon, Marie-Louise, vill måla, men då ambitionerna och talangen aldrig uppmuntras utan tvärtom trycks ner ger hon slutligen upp.
Skildringen av hennes liv frilägger på det allmänna planet ett rätt typiskt kvinnoöde från senare delen av 1800-talet, och den process som innebär att hon under trycket från en oförstående omgivning – och en tidsanda som ställer helt andra krav på kvinnor än att de ska bli konstnärer – förlorar en central del av sig själv är smärtsam att följa. Norborgs lyriska språk bara accentuerar tragiken, i och med att det påminner om en dimension som kunde varit möjlig men nu aldrig blir mer än en försvinnande dröm.
Den drömmen förkroppsligas för några korta veckor av Carl Fredriks vän och kollega Wilhelm, som tar emot henne då hon slutligen trots allt fått tillåtelse att resa till Paris – fast bara för att hämta hem brodern efter hans psykiska sammanbrott. Hon förälskar sig, men relationen utvecklas aldrig och blir efter hemkomsten enbart kvar som ett minne hon återvänder till med nya och nya frågor.
I Marie-Louises huvud
I texten antyds också en jag-gestalt som reflekterar över Marie Louises känslor och handlingar, men Norborg väljer att använda detta alter ego ytterst sparsamt. Själv hade jag gärna sett att hon erbjudit det mer utrymme, eftersom det ger – eller kunde ha gett – en berikande tilläggsnivå.
Det här hade också kunnat motverka den dragning mot överdriven känslosamhet som ställvis gör sig påmind, och som delvis kan förklaras med att det mesta i romanen nu tycks ske inne i centralgestaltens huvud, via hennes tankar, hågkomster och tolkningar. Fast det här är nog en risk författaren är medveten om och beredd att ta, och för det mesta hanterar hon balansgången rätt väl – speciellt med tanke på att hennes självpåtagna uppgift att kombinera en trovärdig 1800-talsatmosfär med ett språk som känns relevant för dagens läsare inte är den lättaste.
På bokens sista sidor ställer den åldrande Marie-Louise frågan vad livet gett henne, och tänker att hon ändå fått en del. Hon har två barn och en välmenande man, hon har en mängd minnen, och många av broderns tavlor hänger på väggarna i hennes hem. ”Allt detta finns”, konstaterar hon sakligt, men de brustna drömmarna ligger också kvar som en stillsam värk: ”och ändå denna längtan att det ska vara något mer, att det ska finnas en kärlek som genomströmmar detta men också andra stunder, de som inte lyser”.
Text som bjuder motstånd
Emellanåt kan det bli tungt att ta emot all den melankoli som strömmar fram från de smakfullt minimalistiska sidorna, det här är en sådan bok. En liten roman som inte inordnar sig i strömlinjekravet på att man som läsare alltid ska drivas vidare, utan att behöva uppleva motstånd.
Det här är en text som viskar: läs mig inte. Jag är vacker, men jag rubbar din sinnesfrid. Och det är givetvis fint att de stora svenska förlagen fortfarande vågar ge ut en del sådana böcker också.