Ferrante: Min fantastiska väninna!
”Nå, har du börjat läsa Ferrante ren?” frågade den ena läsande vännen efter den andra av mig i våras, i allt hetsigare ton. Nu har jag läst i kapp mig på den här mystiska (namnet är en pseudonym) italienska författaren, och är beredd att hetsa själv. Har ni inte redan läst Ferrante, så gör det! Och för den händelse att ni inte skulle lita på mig, har jag frågat några andra varför Ferrante ska läsas.
ROMANSVIT
Övers. från italienskan Ann Goldstein
Europa Editions 2011, 2013, 2014, 2015.
När elvaåriga Lila Cerullo tjatar om att hon vill gå i läroverket och lära sig latin, kastar hennes pappa skomakaren ut henne genom fönstret. Hon bryter armen, sånt händer, det är 50-tal i Neapel och fattigdomens enkla faderslag styr. För hennes väninna Elena Greco ser det annorlunda ut. Genom sin pappas tillfälliga eftergivenhet, sin fula halta mammas oväntade tjurskallighet och några lärares välvilja erbjuds hon en utväg ur grannskapet genom utbildning.
Elena Ferrantes Neapelromaner i engelsk översättning – My Brilliant Friend, The Story of a New Name, Those Who Leave and Those Who Stay och The Story of the Lost Child – har vållat små utbrott av Ferrantefeber på olika håll i världen, också i Norden.
Språkdräkten är Ann Goldsteins, och översättningen ges ut av förlaget Europa Editions, som ägs av det italienska förläggarparet Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri. Utgåvans utseende är, uppger förläggarna, medvetet kitschigt med pärmar i grälla färger som för tankarna både till romantisk kiosklitteratur och (påklädd) Cicciolina-estetik. Förläggaren ville ha det så eftersom ”vulgaritet är en viktig aspekt av berättelsen”, något som bokens berättare Elena kämpar hårt för att frigöra sig från. ”Aha, en klassreseroman!” tänker ni nu, men jag kan försäkra att i jämförelse med det här är till exempel den svenska samtidslitteraturens klassresor mycket beskedliga turer.
”Elena Ferrante” är en pseudonym som gett ut fem romaner med långa mellanrum 1992–2007. År 2011 utkom den första delen av Neapelserien på italienska. I dag spekuleras det ivrigt om huruvida författaren är en kvinna, en man, ett par – egentligen är det helt likgiltigt. Någon har erfarit, bevittnat och fabulerat ihop det här, och det är vad som räknas.
Serien börjar med beskrivningen av två flickors vänskap. Berättaren Elena och väninnan Lila är två små kroppar som härbärgerar samma själ, en briljans som är deras gemensamma, en oslagbar kombination av Lilas djärva associativa påhittighet och Elenas försiktigare men lika solida intelligens. Det är underbart att läsa om folkskolåren som en tid av stora intellektuella upptäckter.
Och redan från början får vi, genom berättelsens tidsstruktur med åter- och framåtblickar, ett löfte om att det här ska bli en stor konstruktion. Docklekarna, skolgången, pojkvännerna är bara början. Sen kommer kärleken, arbetet, politiken, slitaget, decennium på decennium, som i levande livet.
Våldet hemma och på gatan, dialektens inneboende aggression, brottsligheten, Camorrans nätverk av tjänst och gentjänst, smålån och räntor, bland vanliga hyggliga butiksinnehavare och hantverkare – allt beskriver Ferrante med en självklar konkretion.
Fattigkvarterets patriarkala genusordning uttrycks av flickornas folkskollärare Maestra Oliviero, rasande efter att ha sett den 16-åriga Lila och hennes fästman på gatan:
”Skönheten hos Cerullos intellekt har aldrig fått något utlopp, och nu bär hon den i ansiktet, brösten, låren, rumpan, på ställen där den strax kommer att blekna som om hon aldrig haft den.”
Elena förvaltar sin begåvning, blir författare och intellektuell och kommer att röra sig i helt andra kretsar än Lila.
Vi får en inblick i de turbulenta politiska decennierna fram till våra dagars Italien, feminism, kommunism, fascism, terrorism, våld, korruptionsskandaler. Allt konkret förankrat i vanliga människors liv. Alla är aktörer i periferin av sina arenor, från bröderna Solara som är små kvarterscamorrister, till Elenas älskare Nino i politiken och Elena själv i den litterära offentligheten. Men hon lämnar aldrig helt de där kvarteren i Neapels utkant.
Lila har en glansperiod bland skor och parmaskinka när faderns och makens små företag expanderar, hon lämnar sin man, blir utfattig proletär med skärsår på händerna av arbete på korvfabrik, förmögen entreprenör i en ny bransch och så vidare.
Den högutbildade Elena kan ta mera tid på sig att välja partner fast resultatet i det långa loppet knappast blir bättre än Lilas (utom att hon får mindre stryk).
Berättelsen har många ingångar och många plan, från det intima till det politiska och ekonomiska. Persongalleriet är stort, folk försvinner och dyker upp i nya positioner i berättelsen, står i centrum i skarp belysning och försvinner igen.
Bland det som gör de här romanerna så imponerande är de stora svepen över åren, över kärlekarnas och karriärens toppar och dalar, kroppens och själens ambivalens inför reproduktionen (avsky och sällhet, flykt och fångenskap), ögonblicken av rå galenskap och den blodiga toapapperstussen på köksgolvet, själens storhet och kroppens skröplighet. Berättarperspektivet och tidshoppen är skickligt konstruerade – berättaren Elena betraktar också sig själv som ett specimen (utsatt för sexualiteten, politiken, barnen), illusionslöst och nästan kyligt. Här finns ingen humor och framför allt ingen hurtig kvinnlig självironi och det är väldigt befriande. Medelålders läsande kvinnor har skrattat godmodigt åt sig själva så det räcker.
Elenas förhållande till sin mamma är ibland brutalt aggressivt, men när Elena faller offer för sitt mjuka kvinnokött (romantik, reproduktion) visar det sig att Elena är det av barnen modern investerat allt i, all sin hemliga glädje och framtidstro. ”Du med din universitetsexamen – vad har det blivit av dig?” rasar hon.
Större än mamma, verkligare i längden än männen i Elenas liv, är Lila. Förfärlig och briljant, trofast och trolös, utsatt, krävande och fruktansvärt stark. Elena är hennes representant ute världen, hennes alter ego eller språkrör – och Lila är Elenas plåga och inspiration.
Sammanblandningen av deras identiteter får i den fjärde roman en konsekvens så grym att den tar andan ur läsaren men inte ur deras relation. Kraftkällan i den här berättelsen – en bladvändare också intrigmässigt med en betryggande lineär och realistisk kronologi – är hela tiden relationen mellan Lila och Elena. Axiomet är att de på ett invecklat och smärtsamt sätt utgör varandras förutsättning, trots att de skenbart glider ifrån varandra under långa perioder, förenas, fjärmas, kolliderar igen.
Det visar sig naturligtvis att Maestra Oliviero har fel, Lila transcenderar romanens realistiska värld just så mycket att jag inser att min läsning infiltreras av en helt annan text och stilart, av ljuvt patos.
”Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka”, skrev den svenska balladdiktaren Dan Andersson; och att vi är utslängda i världen för att leka ”älg och lejon, fjäril, tiggare och gud”. Ett gammaldags hedervärt romanuppdrag är att visa hur. Därför Lila, ”l’amica geniale”, ”my brilliant friend”, eller ”min fantastiska väninna” som den första romanen antagligen kommer att heta i svensk översättning nästa vår. Hennes skönhet sitter inte bara i bröst och rumpa, den bleknar inte bort men den blir med tiden skrämmande, ambivalent, också ful.
Det handlar alltså inte om kvinnors vänskap som idyll. Här finns inget mysigt utväxlande av erfarenheter och tröst över en kopp te, inget löfte om evig solidaritet. Lila och Elena ter sig ofta som otrevliga personer, kallsinniga, manipulativa, svekfulla. Jag nämnde tidigare också vanligheten, det lilla eller medelstora i deras förehavanden – det fantastiska finns i berättarens öga. Eller i språket, i det som gör det här till romankonst och därmed mig delaktig.
Romanerna sträcker sig över sex decennier av sina protagonisters liv. De rymmer mycket av upprepning, hysteriska återfall och omtagningar av misstag, korrigering, förnedring, upprättelse, ny förnedring, kompromisser.
Om man vill kan man tänka sig att romanens poetik uttrycks i Lilas upplevelser av det som i romanen på italienska kallas ”smarginatura”, tillstånd då gränser suddas ut och former rinner in i varandra. För Lila innebär det här ögonblick av ångest, men det kan också tolkas som inspirerade uttryck av en hög associativ intelligens.
”Smarginatura” är ett så viktigt begrepp i romanerna att det bildats en italiensk Facebookgrupp med samma namn, med anknytning till ett slags konstnärskollektiv som hämtat inspiration ur Ferrantes romaner.
Så här kommenterar en medlem av kollektivet: ”Det var som en magisk vätska som band oss samman. Vi är alla personer som i tjugo år i Neapel arbetat med litteratur och konst som rör kvinnors skrivande och tänkande. Det finns inget program eller manifest, allt är ständigt i utveckling.”
Gränsupplösningen, kaoshotet, att allt rinner ut och in i allt är Lilas svaghet och styrka. Att vara ett käril för magisk vätska kan vara en plåga. Så här ser Elena tillbaka på en period i Lilas liv då hon var besatt av att läsa in sig på sin hemstad:
”I alla fakta om Neapel hon refererade fanns i grunden alltid något fruktansvärt och kaotiskt som senare antog formen av en vacker byggnad, en gata, ett monument, bara för att sedan glömmas bort, förlora sin mening, förfalla, rustas upp, förfalla, i en oförutsebar ebb och flod skapad av vågor, stiltje, störtfloder, kaskader.”
• Pseudonymen Elena Ferrante debuterade 1992 med L’amore molesto (Troubling Love, 2006, på finska Amalian rakkaus 2005). Därefter I giorni dell’abbandono 2002 (The Days of Abandonment 2005, på finska Hylkäämisen päivät 2004) La frantumaglia 2003 (Fragments 2013) La figlia oscura 2006 (The Lost Daughter 2008) La spiaggia di notte 2007 (The Beach at Night, utkommer 2015)
• Första romanen i Neapelsviten utkommer på svenska i vår på Norstedts, i översättning av Johanna Hedenberg. Titeln är ännu oklar, men eventuellt kommer den att heta Min fantastiska väninna. På finska utges den av WSOY i vår.