Konstrecension: Schamaner och visionärer
Sagans och mytens värld gestaltas med full kraft på en ovanlig utställning som presenterar två särlingar inom vår konst. Alpo Jaakola och Heikki W. Virolainen var båda visionärer som målade fram en osynlig värld.
Konstmuseet Sinkka i Kervo. Till 28.2. 2016.
Det är ett tag sedan de gick bort, in i den okända värld som de hade funnit i sin konst. I dag är de inte längre speciellt omtalade, vilket gör att en utställning av det här slaget är påkallad för att lyfta fram dem igen. På sin tid, under sextio-, sjuttio- och åttiotalet, avvek de totalt från den samhällsengagerade konst som var påbjuden då. De betraktades snarast som ett par aparta tomtegubbar.
Nu, då de av allt att döma för första gången visas på en gemensam utställning, kan vi se att de verkligen är nära besläktade; deras mytologiska världar sammanfaller delvis.
Utställningen visar också med besked att de var starka och fina konstnärer som framhärdade i en tid som var ogynnsam för deras budskap. Utställningen som visas på konstmuseet i Kervo är tillräckligt omfattande, över hundra nummer, för att göra Alpo Jaakola och Heikki W. Virolainen rättvisa.
Bibeln och Kalevala
Alpo Jaakola (1929–1997) insöp sin konstnärliga lärdom i Åbo ritskola där den surrealistiske målaren Otto Mäkilä var en av de stora gestalterna.
Jaakola var bara en av många som på sin tid blev influerade av surrealismen i Åbo. Men jämfört med sin läromästare som var ganska måttfull och klassisk i sin stil vandrade Jaakola betydligt längre in i myternas snårskog.
I hans måleri finns något medeltida dunkelt och skrämmande som snarast för William Blake eller Hieronymus Bosch i tanken.
Han dyker djupt in i sagans värld oavsett om inspirationskällan är Bibeln eller Kalevala. Men han håller sig inte alls till de ursprungliga texterna utan fabulerar vidare och öppnar en helt egen källåder som pumpar fram häftiga bilder och landskap. Ingen som ser Jaakolas målningar kan tvivla på hans originalitet.
Han var också själv imponerande som person och hade något storvulet schamanistiskt över sig. Nästan som en av rollfigurerna i hans eget drömspel.
I Jaakolas måleri växer ett brett spektrum av motiv fram från rätt vardagsnära stilleben till våldsamma apokalyptiska bildkaskader. De expressiva allegorierna backas upp av en emotionellt fullödig och glödande palett som är besläktad med Matisses eller Picassos måleri.
Som konstnär höll sig Jaakola för sig själv, han levde ute på landsbygden i sin egen värld som till det yttre hade mycket gemensamt med hans konst. Jaakola hörde aldrig till ”landslaget” inom vår konst, han hade sina egna kanaler som han anlitade.
Stridbar person
Heikki W. Virolainen (1936–2004) hade en mera filosofiskt utstakad väg som konstnär än Jaakola. Virolainen var explicit intresserad av olika religioner som han tolkade i teosofisk anda, det vill säga så att han såg det gemensamma i mångfalden av religiösa yttringar.
I sin konst tolkade han allegoriskt framför allt kristendomen och nationaleposet Kalevala. I sin filosofi var han också provokativ och stridbar så att han kom med kontroversiella uttalanden som ofta väckte uppseende.
Det mest påfallande är den monumentala skulpturen som bär titeln Alla pacifistiska fredsstiftare kröns som Guds söner. Då skulpturen första gången visades i Esplanadparken under Helsingfors Festspel i början av 1970-talet angreps och stjälptes den höga skulpturen av en religiös fanatiker.
I sin skulpturala form var Heikki W. Virolainen påverkad av den nonfigurativa konstens pionjärer, framför allt av Kandinsky som ledde honom mot en enkel och avskalad form. En annan sak är att Virolainen samtidigt tog intryck av afrikansk folkkonst som ju är modernistisk till sin form. Med dessa två utgångspunkter skapade Virolainen sin egen skulptur som kanske kunde definieras som ”retro-modernistisk”.
Ett återkommande motiv hos Virolainen är fisken som han stiliserar till sina enkla beståndsdelar som accentueras och målas i dekorativa färger. Fisken är en gammal kristen symbol, vilket säkert tilltalade Virolainen, i själva verket är fisken en symbol för Kristus själv. Virolainen avbildade eller tolkade aldrig Kristus som person, vilket han gjorde med några av huvudpersonerna i Kalevala, närmare bestämt Väinämöinen, Ilman Impi och Marjatta.
Hans stora helfigurer i målat trä av Väinämöinen och Ilman Impi hör till det bästa och mest nyskapande som har gjorts inom bildhuggarkonsten hos oss. Till den här kategorin hör också den monumentala väggreliefen Bakteriefara som liknar en stor kinesisk drake.
Primitiva verktyg
Till sin karaktär som skulptör var Virolainen något av en gammaldags barfota folkkonstnär. Han föredrog enkla och levande material som gärna var återanvända, och därmed också billiga. Han högg i trä och svetsade i plåt. När det gäller träet har han uttryckligen huggit fram sina bilder med primitiva verktyg som han själv tillverkade i sin lilla smedja.
Virolainen var ända ut i fingertopparna en hantverkare och utsmyckare av Guds nåde. Hans ateljé vid Gamla Chaussén i Helsingfors var en sevärdhet som byggde på enkla och praktiska lösningar som till hälften låg under bar himmel.
Förhoppningsvis får publiken upp ögonen för den här angelägna utställningen som visar att det också fanns mångfald i vår konst under en tid av enfald.