Musikrecension: Pärts Te Deum med märkbar uttrycksvilja
Arvo Pärts Te Deum, ursprungligen skrivet för tre körer, preparerat piano, divisistråkar och eolsharpa, framfördes i kammarmusikversion i Helsingfors i fredags.
Konsert i Berghälls kyrka 18.12. Arvo Pärt: Te Deum m.m.
Kamuskvartettens konsertserie Teema@Helsinki, som är inne på sitt andra år, har haft som idé att föra kammarmusiken till nya konsertplatser i Helsingfors. Berghälls kyrka var på inget vis ett revolutionerande val, men varför inte ordna en konsert här, speciellt om man gör det med goda krafter och ett intressant program.
Huvudnumret, 80-årsjubilerande Arvo Pärts Te Deum, skrevs 1984 för tre körer (damkör, manskör och blandad kör), preparerat piano, divisistråkar och eolsharpa (vindharpa), som ibland ersatts av inspelade vindljud. Halvtimmesverket har tidvis framförts av stor kör och orkester, men nu svarade en kammarensemble, Kamuskvartetten utökad med Aapo Kyyhkynen på kontrabas och Esbobaserade EMO Ensemble, för framförandet.
Det konstiga med Pärts musik är förstås hur svår den är i all sin enkelhet, hur utmanande det är att i en halvtimme sikta mot en avlägsen kulmination. Treklangen, centrerad kring ett D, ligger som grund för verket och kören får ofta sjunga i ett högt register. Kamus klang var inte hela tiden fullt så raffinerad den här kvällen och körens precision var inte helt på topp, men en märkbar uttrycksvilja fanns här. Taavi Oramo som sjungande dirigent bistod med behövliga markörer, medan musicerandet i övrigt byggde på kammarmusikaliskt kollektivt ansvarstagande.
Från läktaren framförde kvartetten i början Pärts femminutersverk Psalom, ett av få stycken ursprungligen skrivet för fyra stråkar. De nio variationerna arbetar med ett kvint-sext-septimmotiv som grund och tidvis klusteraktiga ackord insprängda emellan med en svävande kontemplerande atmosfär som följd.
De båda Pärtstyckena gjorde sitt till för den meditativa stämningen. Däremot kändes det inte helt lyckat att fylla på med julsånger för att dryga ut ett annars kortfattat konsertprogram. Så alltså trots att Anders Jalkéus extremt utdragna arrangemang av Det är en ros utsprungen i sig rimmade med Pärts estetik och trots att Härlig är jorden som sjöngs som extranummer gick i samma anda, och trots att Sibelius julsånger nästan alltid fungerar.
Julsångerna gjorde att konserten som helhet kändes en aning fantasilöst uppbyggd, även om huvudnumren fungerade fint.