Musikrecension: Förväntan i luften
Visst låg det en speciell förväntan i luften när Tapiola Sinfoniettas före detta chefdirigent Osmo Vänskä stod framför sin gamla orkester och en, för ovanlighetens skull, slutsåld Tapiolasal.
Tapiola Sinfonietta. Dirigent: Osmo Vänskä. Solist: Jevgenij Sudbin, piano. Beethoven, Dvorák. Tapiolasalen 18.12.
Att ensemblen därtill råkar vara landets främsta vad wienklassicism och tidig romantik beträffar gjorde inte precis saken sämre.
Beethovens andra Leonoreuvertyr – den första av fyra han skrev för sitt härliga olycksbarn till opera – är rätt lika den tredje om än inte riktigt lika tuff, men Vänskä och hans superalerta gäng gjorde allt för att vi skulle tro att detta är stycket som gäller.
Beethovens första pianokonsert är åter den andra i ordningen och på många sätt den skojigaste av de fem. Vänskäs trogne vapendragare Jevgenij Sudbin spelade virtuost och med rejäl känsla – man kan eventuellt påpeka att de allra svagaste nyanserna lyste med sin frånvaro, men å andra sidan vet vi ju inte hur det lät när Beethoven gjorde stycket – och Sinfoniettan musicerade muskulöst och med all tänkbar schvung.
Personligt och intensivt
Dvoráks nionde symfoni var däremot aningen slappt repertoartänkande av samtliga inblandade. Det är förvisso en härlig symfoni, som man just i Hagalund faktiskt gjorde för första gången, men nog vore det en välkommen omväxling att ibland få höra något av numren 4-8 i stället för den evinnerliga Från nya världen.
Leonard Bernstein har hur som helst i en briljant essä visat på att denna "amerikanska" symfoni egentligen är Dvoráks mest böhmiskt klingande verk i genren och han har inte helt fel, även om den fantastiska åttan nog ändå är hans mest tjeckiska symfoni och den brahmsianska sjuan antagligen är den bästa.
Vänskä, som lär ha stått för en rejäl "feel good"-dos under repetitionerna, tyckte av allt att döma dock att det är denna symfoni man bör satsa på och varför inte, när man gör den så här sagolikt bra. Marja Talkas engelska horn-solo i andra satsen klingade hur sensitivt som helst och Vänskä piskade på sitt personligt intensiva sätt fram en lika pregnant som energifylld klangbild.