Musikrecension: Avsked à la Mahler
Mahlers sjunde symfoni är orkesterbad utan like, som sätter dirigenten på avsevärda såväl tolkningsmässiga som rent slagtekniska prov. Det perfekta stycket för John Storgårds avskedskonsert i torsdags.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: John Storgårds. Mahler: Symfoni nr 7. Musikhuset 17.12.
Man kan knappast tänka sig ett lämpligare sätt att ta avsked som chefdirigent för Helsingfors stadsorkester än med Mahlers superhäftiga sjunde symfoni. Ett orkesterbad utan like, som sätter dirigenten på avsevärda såväl tolkningsmässiga som rent slagtekniska prov och ger orkestern en tacksam chans att visa sig på styva linan i en central repertoar.
Så inte minst i den notoriskt svårbemästrade finalen, där även dirigentstjärnor av högsta magnitud dragit ett kortare strå. Dock ej John Storgårds, som i torsdags med dödsförakt i blicken bemästrade de otaliga extremt knepiga tempoförskjutningarna på ett sätt som kändes lika naturligt som hade han sysslat med vilken Beethovensymfoni som helst.
De analytiker som utropat sjuan till Mahlers svagaste symfoni har skrynklat pannan med att försöka omfatta sista satsens formspråk och det är klart att man inte förmår gripa en helhet om man inte inser att dess oundgängliga pusselbitar består av en protopostmodernistiskt vindlande färd genom musikhistorien.
Finalens påstått tillkämpade, cyniska, stämningslägen är de facto det närmaste Mahler någonsin kom ett genuint hjärtligt smil. Att satsen därtill är en stor hommage à Wagners Mästersångarna från Nürnberg torde ändå, jämte allusionerna till Lehárs Glada änkan och Mozarts Enleveringen ur seraljen, vara ett rätt klart fall medan det schumannska symfonicitatet förbigått de flesta förståsigpåare.
Subtila gester
Sjuan, askungen bland Mahlers symfonier, är egentligen en av de formmässigt mest lätt omfattliga. De två satserna benämnda Nattmusik, omgärdande ett skugglikt ”i mörkrets hjärta”-scherzo, har gett symfonins dess – av Mahler dock ej sanktionerade – titel Nattens sång, men visst handlar det om en resa från skymning via nattens, mer och mindre groteska, skepnader till soluppgång.
Den massiva första satsen med sina talrika rubaton är redan en utmaning av det större formatet – det inledande tenorhornsolot gjordes med all tänkbar finess av RSO-trombonisten Darren Acosta – och den första nattvandringens kontrast gentemot den andra nocturnala serenaden, med Jarmo Julkunen och Ismo Eskelinen som för en gångs skull hörbar mandolinist respektive gitarrist, kändes i Storgårds tolkning nog så meningsfull.
Sjunde symfonin är fullbelamrad av subtila gester, men faktum är att Storgårds – detta var hans femte Mahlersjua under knappa två decennier – tycks ha en lika spontan som pricksäkert analytisk känsla för den här musiken och tempona, liksom karaktärerna, föreföll symfonin igenom närapå kusligt väl avvägda.
Och visst har HSO-musikerna utvecklats enormt under Storgårds sjuaåriga chefdirigentegid och visst hör Mahlers symfonier, nu och förhoppningsvis framöver, till deras absolut centrala repertoar. Även om Storgårds efterträdare Susanna Mälkki självfallet kommer att sätta sin egen prägel på såväl repertoar som musikalisk karaktär.