Bengt Ahlfors städar sitt skrivbord
Ahlfors gör i sina memoarer en poäng av hur bra han haft det, men jag kan som beskäftig och moraliserande 80-talist inte låta bli att tycka att det ibland blir väl ytligt och till intet förpliktande, skriver Anna-Lina Brunell i sin recension.
Schildts & Söderströms 2015.
Medan jag sitter på biblioteket med Bengt Ahlfors nya bok uppslagen framför mig håller två gymnasieelever vid bordet intill på med ett skolprojekt som verkar gå ut på att intervjua en äldre släkting. De tänker ut frågor att ställa: ”Förändrades ditt liv när farfar dog?”, ”Tror du att din familj fick ett bättre liv här än ni skulle ha haft i ert förra hemland?”, ”Hur har det påverkat dig att resa så mycket i ditt arbete?” Den ena ringer en förälder och läser upp frågor att vidarebefordra till den äldre släktingen. ”Ring mig sen så skriver jag ner svaren”, ber han. ”Och säg åt henne att utveckla sina svar ordentligt. Mina vitsord hänger på det.”
Som Ahlfors konstaterar: det genuina intresset för de äldre generationerna verkar komma först senare i livet. Ofta när det redan är för sent. Själv har jag ofta undrat om det alls går att förekomma, med vare sig skoluppgifter eller mer eller mindre påtvingade släkthistorier. Kanske ligger det i sakens natur att den där nyfikenheten föds just när det inte längre finns någon som kan berätta.
Skrivbordsstädning
2011 gav Bengt Ahlfors ut sin biografi över kollegan och vännen Vivica Bandler, som han efterträdde på Lilla Teatern 1967. Det var efter att ha suttit i arkiven och forskat i hennes efterlämnade skrifter som han började ordna bland sina egna papper – manuskript, visnoter, skoluppsatser, regiböcker, fotografier. Memoarboken Medan jag ännu minns är ett resultat av detta sorterande, som hans fru, teaterregissören Ritva Siikala, vanvördigt kallar för ”Bebbes dödsprojekt”. Själv säger han sig vilja ”städa skrivbordet” innan han går.
Boken är skriven i sju kapitel, som förhållandevis kronologiskt täcker Ahlfors liv. Han börjar i omständigheter i historien som så småningom leder fram till föräldrarnas möte och de fyra bröderna Ahlfors tillblivelse (äldsta sonen dog tidigt och lille Bengt föddes 1937 på läkarrekommendation till den förtvivlade mamman). Ahlfors ägnar en stor del av boken åt uppväxten i Kronohagen under krigs- och efterkrigsåren, för att sedan landa i vuxentiden som samhällstillvänd författare under 60- och 70-talen, som familjefar i Marudd och småningom engagerad mor- och farfar till sju barnbarn.
Det är det personliga som Ahlfors vill åt i sina memoarer, så här får yrkesmänniskan – visdiktaren, dramatikern och regissören – stå tillbaka. Jag som sedan tidigare är relativt obekant med honom – jag har inte sett hans revyer och teateruppsättningar och är inte ens hemma i Helsingfors, den stad han levt i nästan hela sitt liv – kan under läsningen uppleva att en viktig pusselbit saknas, särskilt som Ahlfors understryker hur mycket arbetet betytt för både honom och Siikala.
Men det är ändå lätt att tycka om hans lediga och anspråkslösa sätt att berätta om stort och smått. Framför allt är det barndomen i officershuset på Norra Kajen som får färg och form. Flera små scener skulle jag villigt läsa mer om ifall de fördjupades och vidareutvecklades i roman- eller essäform. Som den i vilken pappan klädd i rökrock blandar piptobak med de jugoslaviska cigarretter han fått av sina tyska militärkollegor, medan lille Bengt sitter bredvid och skriver på en ”bok” om sin sommarkatt, ”Buster kommer till stan”. Eller historien om mammans väninnekrets som går under namnet ”Föreningen bakom dörren”.
Några synder
Ahlfors memoarer är en privat historia såtillvida att de utformas som brev till de älskade barnbarnen, som både namnges, avbildas och adresseras med stor värme genom hela boken. För mig som utanförstående blir det mer en bok om en lyckligt lottad människa ur en lyckligt lottad generation, som fått uppleva krigsslut, ekonomisk tillväxt och välfärdsstatens framväxt – en generation vars världsbild och livserfarenheter varit dominerande under en lång period.
Bengt Ahlfors gör en poäng av hur bra han haft det, men jag kan som beskäftig och moraliserande 80-talist inte låta bli att tycka att det ibland blir väl ytligt och till intet förpliktande. Ahlfors erkänner skamset några synder, men jag önskar mig mycket mer av reflektioner, framför allt kring könsroller, föräldraroller och inte minst internationell adoption, som först de allra senaste åren börjat granskas kritiskt och debatteras i offentligheten.
Kanske önskar jag mig memoarer som inte bara berättar ”hur det har varit att vara jag”, utan memoarer som också ifrågasätter sig själva, som prövar, diskuterar, försöker svara på kritiska, ibland till och med uppkäftiga frågor. Men det kräver att vi som är barnbarn inte bara väntar på vår egen framtid, utan ställer våra egna frågor direkt till dem de berör.