Ljus och mörker med Tomas Tranströmer
Tomas Tranströmers syn på poetrollen, på läsarens frihet och på litteraturens funktioner blir väl belysta i en ny bok som baserar sig på poetens rika arkiv.
Red. Magnus Halldin. Bonniers 2015.
Det är något särskilt med Tomas Tranströmer. Man vill förstås läsa hans unika dikter, om och om igen. Men man vill också vistas i hans närhet, glädjas åt hans sällskap. Utan att någonsin ha träffat Tranströmer har jag utifrån det som skrivits om honom, av hans publicerade brev och de intervjuer han gav, intrycket att han måste ha varit en ovanligt sympatisk person – klok, humoristisk, sorgmodig och med en viss distans till både sig själv och omgivningen. En sådan som lär läsaren att förhålla sig försonligare till världen.
Nu har vi fått en ny bok som erbjuder just den möjligheten: att vistas i Tranströmers sällskap. I arbetets utkanter heter den efter en av poetens dikter, och den har redigerats av litteraturforskaren Magnus Halldin i samarbete med Tomas Tranströmer själv och hans hustru Monica. Det är en ovanligt vacker bok – formgiven av grafikern Nina Ulmaja – som bygger på poetens rika arkiv och innehåller diktutkast, brev, fotografier, intervjuer och artiklar om Tranströmer. Mycket är faksimil och ger läsaren en känsla av att hamna mitt in i den tranströmerska arbetsprocessen, vare sig det gäller handskrivna variationer på dikter i tillblivande eller brev skrivna i omedelbar närhet till händelserna de skildrar. Tranströmer var alltid noga med att dra en gräns mellan offentligt och privat; utan att vara särskilt intim hör mycket av det som publiceras i I arbetets utkanter till det personligaste han släppte ifrån sig.
Skalbaggssamlingen
I arbetets utkant är kronologiskt uppbyggd med start i den första barndomen. Det centrum som genast etableras är Runmarö i Stockholms skärgård där poetens mor vuxit upp och dit Tranströmer återvände genom hela livet. Det finns något sällsamt brådmoget hos honom som gäller både tiden före och efter att poesiskrivandet kommer in i hans liv. I sin memoar Minnena ser mig beskriver Tranströmer sitt förpubertala liv, den ensamma men fullt sysselsatta pojken som tillbringade sin fritid på Naturhistoriska riksmuseet, entomologen vars berömda skalbaggssamling vi nu får se i bild. Och som motvikt till harmonin i de egna sysslorna ångesten som plötsligt drabbar en vinter och tvingar honom att vaka med tänd lampa – kanske ett förebud om de depressioner han senare skulle gestalta i sin diktning.
När Tranströmer väl börjar läsa och skriva poesi tar det inte länge innan det oefterhärmligt personliga idiomet skymtar fram. Vid debuten som tjugotreåring med 17 dikter är han redan en suverän diktare. I några rader ur den opublicerade Sanherib (en assyrisk kung) från femtiotalets början ser man hur hans egen röst kämpar med det allmänt fyrtiotalistiska uttrycket: ”Man flyr för dem – mörkt och stort / vacklar ett villebråd på skaren – / här skall fridsdrömmen skjutas i sank / och sjunka till sin förbidans botten. / Det sorlar i skyttens rör.”
Få brev
Tranströmer blev med åren en stor resenär och här får man läsa ett par roliga brev från de två första färderna, till Island respektive Lappland. Sedan för oss boken genom Tranströmers liv, den dubbla tillvaron som författare och yrkesarbetande psykolog, familjelivet och småningom, i och med att han blir allt mer uppmärksammad, blicken utifrån genom intervjuer och artiklar om författarskapet.
Trots att breven inte är särskilt många är de väl valda – Tranströmers syn på poetrollen, på läsarens frihet och på litteraturens funktioner blir väl belysta. Schismerna under det politiska sextiotalet, då Tranströmer kritiserades för att vara alltför opolitisk, berörs bara indirekt genom att han får lägga fram sin litteratursyn. Annat hade knappast heller varit möjligt utan en förklarande notapparat. Nu håller sig redaktören Magnus Halldin i bakgrunden, låter materialet tala för sig själv och ger bara de nödvändigaste upplysningarna om materialets proveniens. Säkert den bästa lösningen i en bok av det här slaget.
1991 drabbades Tranströmer av den stroke som till stor del fråntog honom talförmågan och också gjorde det mycket svårare att skriva. Den sista avdelningen i boken består av artiklar som ger en bild av hans liv och aktiviteter under sjukdomsåren. Här träder musiken – som alltid var viktig för honom – speciellt i förgrunden. Trots att mörkret ingalunda saknas i I arbetets utkanter är det en glädje att läsa boken. Tranströmers röst hörs stark genom den och gör att man längtar efter mera. Förhoppningsvis får läsarna småningom ta del av många fler av författararkivets pärlor!
Det fanns en sällsamt stark kontrast mellan allmängiltighet och genialitet, hälsa och sjukdom, ljus och mörker i Tomas Tranströmers liv. Ingen har gestaltat den bättre än han själv i dikten ”Vinterns blick” (1983), en personlig variation på Friedrich Hölderlins klassiska ”Hälfte des Lebens”:
Jag lutar som en stege och når in
med ansiktet i körsbärsträdets första våning.
Jag är inne i färgernas klocka som ringer av sol.
De svartröda bären gör jag slut på fortare än fyra skator.
Då träffas jag plötsligt av kylan från långt håll.
Ögonblicket svartnar och sitter kvar som yxans märke i en stam.
Från och med nu är det sent. Vi ger oss av
halvspringande
utom synhåll, ner, ner i det antika kloaksystemet.
Tunnlarna. Där vandrar vi i månader,
halvt i tjänst och halvt på flykt.
Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss
och ett svagt ljus faller.
Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret.