Teaterrecension: Att återskapa en bit av det förflutna
Det iscensatta läsdramat Diana Requiem är samma dramatisering av Kristin Olsoni, som sattes upp av Klockriketeatern år 1991, men i annan skrud.
Dramatisering: Kristin Olsoni. Ljusplanering: Jesper Karlsson. Ljudplanering: Matti Raita. Musik: Marko Luuppala. På scenen: Kristin Olsoni, Carl Alm, Ragni Grönblom-Jolly, Martina Roos, Dan Henriksson, Matti Raita. Klockriketeatern den 12.12.
På Klockriketeaterns Dianascen står sex klaffstolar uppradade, en för varje skådespelare, på gamla utbredda dagstidningar. En emaljbalja med vatten står redo för sceniska avbrott i läsningen. Ibland droppar det från taket. En yxa och en kniv ligger någonstans bakom och väntar på att bli framdragna.
Det iscensatta läsdramat Diana Requiem är samma dramatisering (av Kristin Olsoni), som sattes upp av Klockriketeatern år 1991, på svenska på Teaterhögskolan och lite senare i Domkyrkans krypta på finska. Olsonis Vägen till Klockrike hade en föregångare, Giv doft i blomma, en magnifik monolog med Martin Kurtén. I Vägen till Klockrike gjorde han Sandemar. Har man hört Kurtén, är det svårt att glömma hans känsliga och samtidigt säkra stämma, hur den för publiken antagligen för alltid kommer att sammanfalla med Martinsons lyriska och konkreta uttryckssätt och Sandemars människonära filosofi. ”Kurtén är en skådespelare som enbart med sin ryggtavla kan tala tio språk”, som en tidigare recensent uttryckte det.
Teater är ögonblickets konst och det är utsiktslöst att försöka återskapa den föreställning som fanns 1991. Det läsdrama Klockrike nu sätter upp och som körs parallellt med högläsningarna av boken ännu nästa vecka är på många sätt ett avsked. Teatern förlorar Dianascen och blir luffare.
Den kollektiva läsningen ges bara två gånger. Från förra omgången har vi, förutom Olsoni, Marko Luuppala som står för musiken, både komposition och uppförande, och Ragni Grönblom. Som med mycket – och många – som blir äldre, hade läsningens första omgång en del skavanker, men stapplandet fyllde sin funktion. Carl Alms Sandemarroll har ett tonfall som klaffar precis, en tillbakahållen min och ett tonfall som just för att det är lågmält och håller samma frekvens övertygar lyssnaren. Det märkliga är att han är både ödmjuk och högstämd, samtidigt.
Alltjämt angeläget
Det finns mycket som också i dag är aktuellt i Vägen till Klockrike, idealiseringen av arbete i samhället (”utvecklingen kan inte hejdas”), kontrollivern, skarorna med folk som vandrar, majoritetens rädsla att möta främlingen. Det som framför allt slår en är perspektivet som konsekvent är luffarens (det finns olika sorter av dem också). Luffarens och minoritetens dilemma är att klara av att, ofta ängsligt avvaktande, möta massans rädsla. Bolle (Matti Raita), Sandemar och de andra luffarna kommer alltid underifrån och utifrån. En annan höjdpunkt på kvällen blir därför Ragni Grönbloms sceniska gestaltning av bahian, hon som var mindre rädd för att bli våldtagen, än att inte bli tagen alls. Grönblom gör först ”Den Skötsamma Grisen”, en luffare som är en riktig kroppkakskonnässör, och när hon skalar av sig sina paltor och all stoppning träder en undanskuffad gammelpiga fram, en vars rop om att kalla tillbaka luffaren nästa sommar får eka många gånger, ömt och våldsamt.
Vladimir Nabokov har sagt att all läsning är en form av omläsning, en omprövning av vår förhandskunskap och -förståelse, av våra minnen. Martinson tål att återkomma till, i alla tider och på olika platser. Klockriketeaterns läsdrama ska lyssnas till för vad det är, en omtagning framförd på annat sätt.
Läsningen ges ännu på onsdag kl. 19.