Fenomenet Klinge
Matti Klinge är ett kulturellt fenomen. I denna tredje del av sina memoarböcker påstår han, troligen med rätta, att han är den mest citerade historikern och humanisten. Han har inte angett någon inskränkning, men jag antar att han avser Finland.
Personhistoria
Inte nog med detta. Matti Klinge har utgett 16 volymer dagböcker, vad jag förstår fortsätter han årsvis så länge han lever. Av memoarböckerna återstår åtminstone tre volymer, kanske en fjärde om han inkluderar det decennium där vi nu hunnit halvvägs.
En del av denna volym handlar om hur han småningom från den 1 juni 1976 blir svenskspråkig professor i historia vid Helsingfors universitet, ett ämbete som han innehar i 26 år, tills han blir pensionerad.
Enligt uppgift har Klinge en inofficiell fanklubb som läser och slukar allt han ger ut i bokform. Jag måste tyvärr medge att jag inte läst allt han ger ut, men detta kan kanske kompenseras med att han kallar Christer Kihlmans, Henrik Tikkanens, Kjell Westös och mina böcker "förenklande tendensartade romanskildringar", vilket får mig att förmoda att allt inte står rätt till när Klinge skriver litteraturhistoria.
Det ska medges att jag kanske inte är rätt person att bedöma Klinge. Dels har jag i några egna romaner tecknat bilden av en person som har vissa likheter med Klinge själv, och gett vederbörande namnet Donald Stolt, dels uppger Klinge nu att han år 1981 inför elektorsvalet meddelade att han ställde upp för Mauno Koivisto endast på villkor att undertecknad inte fanns med på listan. Det blir intressant att läsa hur han kommenterar det faktum att både han och jag ställde upp för Koivisto 1988, varvid mitt röstetal var skyhögt överlägset hans.
Detta är småsaker och ska inte skymma undan resten av Klinges berättelse om sig själv, rikt illustrerad med inbjudningskort, reseminnen, utmärkelser och diverse annat gods som understryker Klinges förträfflighet. Hans fenomenala flit har gett honom en central position bland historikerna i Finland, på bokens sidor förekommer många utropstecken som understryker författarens meriter, trots att han vid denna tidpunkt (volymens slut 1982) inte hade etablerat sig slutgiltigt som den besserwisser han blev. Han tror sig ha rätt i allt han säger och tänker, vilket innebär att boken bitvis, trots att den är väl berättad, blir en något tröttande aria av självberöm. Men han känner alla, har känt alla, och tycks även, när det gäller vår attityd till omvärlden och speciellt Ryssland, hålla sig till den realpolitik som utövats av våra presidenter.
Det akademiska livet här och i världen upptar (utom forskningen och bokskrivandet) Klinges tid, med den påföljden att läsaren får sig till livs ett antal reseberättelser som inte alltid är underhållande, men understryker att Klinge är välkänd ute i världen. Rätt få personer blir i boken kritiskt bedömda, utom några som i likhet med mig klär sig fel eller tänker fel.
Klinge är en bildad man, i en tidsålder då bildning av hans slag håller på att bli rätt sällsynt. Hur han får det till att han är en anarkist i slips kan jag inte förstå. Men det kommer fler delar.
Recensenten är författare, filmregissör med mera.