Bland trollen på nätet
Samtidigt som vår statsledning kan visa upp glansbilder av hur bra de bilaterala relationerna till Ryssland är, alla EU-sanktioner till trots, talar den virtuella verkligheten ett annat språk. Ryssland för ett fullskaligt krig på nätet mot Finland och andra västländer. På Rysslands sida deltar också finländska nätkrigare.
Informationskrig
Det pågående informationskriget skildras utförligt i en av höstens mest omdiskuterade fackböcker, Saara Jantunens Infosota. Jantunen är forskare vid Försvarshögskolan och hon uppmanar västländerna att ta Rysslands virtuella offensiv på allvar.
Ukrainakrisen lyfte fram fenomenet, men enligt Jantunen handlar nätkriget egentligen om Rysslands identitetskris. Ryssland är inte längre den andra supermakten, men vill inte acceptera det. Med en aggressiv retorik går man därför till verbal attack mot allt som rubbar bilden av Ryssland som en stormakt med legitima intressesfärer utanför de egna gränserna.
En armé av så kallade nättroll har enrollerats för att föra kriget. Taktiken är att sprida desinformation i syfte att ena de egna leden och rubba motståndarnas cirklar. Ett exempel på hur kriget förs är lögnerna om hur finländska myndigheter stjäl ryska barn. Oberoende av hur mycket fakta som läggs fram lever och frodas myten i den virtuella verklighet som nätrollen skapat.
Jantunens viktigaste exempel är givetvis Ukraina. Nättrollen suddar ut bilden av Ukraina som ett suveränt land med rätt att försvara sig. När Ukrainas armé slåss mot angripare i form av separatister och "gröna män" är de inte soldater som försvarar sitt land utan fascistiska gäng som västvärlden håller under armarna för att komma åt Ryssland.
Varje gång nättrollens beskrivningar av verkligheten ifrågasätts, arrangeras motattacker där man dessutom lyfter fram allt ont USA och Nato gjort i andra konflikter. Seriösa medier kan inte publicera en enda artikel om Ryssland och Ukraina utan att det genererar kommentarer om att man förtiger USA:s synder i Irak. Inlägg om USA:s synder i Irak leder däremot inte till uppmaningar att också diskutera Rysslands roll i Ukrainakrisen.
Flera finländare har enligt Jantunen engagerat sig på Rysslands sida i informationskriget. Den kändaste är docent Johan Bäckman, som få finländare tar på allvar. Det som kan framstå som skrattretande för oss tas ändå emot på ett annat sätt av den ryska publiken, som skapar sin världsbild utifrån vad de Putinstyrda medierna serverar. Där ingår klumpigt förfalskade texter och videoklipp som presenteras som sanningar som medierna i väst förtiger.
Jantunen ser tecken på att den ryska versionen av verkligheten tar skruv i Finland. Delar av den har smugit sig in i politikers, forskares och opinionsskribenters uttalanden, menar hon. Jordmånen är god i ett land som mättats med förmaningar om att man inte ska reta ryssen.
Ett problem med boken är att nyanserna är så få. Å ena sidan har vi dem med den rätta slutsatsen av nätkriget, Jantunens egen, å andra sidan dem som svalt propagandan och går Rysslands intressen. Det svartvita upplägget misstänkliggör den kategori som anser att det är i Finlands intresse att vara av annan åsikt än Jantunen.
Också Jantunens metoder är problematiska. Boken saknar källhänvisningar, och hur de diskussionstrådar, inlägg och andra konkreta exempel som finns med i boken valts ut är höljt i dunkel.
Trots bristerna är boken ett nyttigt inlägg i debatten om hur vi ska kunna försvara oss i informationskriget. Samtidigt är den ett inlägg också i en annan debatt. Natoförespråkaren Jantunen vill ändra den utrikespolitiska linjen. Rubriken på sista kapitlet säger det: Paasikivi är död och det är Kekkonen också.
Marianne Lydén
Skribenten är fri publicist och tidigare politisk reporter vid HBL.