Konstrecension: Estetiskt men tomt
Allt behöver inte vara politiskt, eller nyskapande, eller emotionellt, eller ens sträva att väcka känslor. Konst kan vara yta. Men i stora mängder är yta utan substans inte speciellt intressant. Detta faktum ligger som ett tungt ok på utställningen De ungas axlar.
Helsingfors Konsthall, Nervandersgatan 3. Till 3.1.2016.
I en videointervju från i våras för Showstudio talade modefotografen Glen Luchford om skillnaden mellan modefoto på 1990-talet och nu: då undvek man att följa med andras bilder på grund av en nästan manisk vilja att utveckla en egen stil och inte påverkas av andra. På 2010-talet är situationen den motsatta: internet är ett viktigt verktyg och många unga konstnärer följer konstvärlden via nätet och får samtidigt inspiration av internet som fenomen och som jättearkiv av material, med allt mellan himmel och jord.
De unga 2015 är ett ypperligt exempel på denna tendens. De flesta verken är snygga och coola, verk man gärna skulle gilla på Instagram eller reblogga på Tumblr. Det är färg och en förvånansvärt stor fokus på tvådimensionell konst: mycket målningar och fotografier. Verk som är harmlösa och harmoniska, till och med lite anemiska trots all sin sprudlande färg och ofta väl tilltagna storlekar.
Internets inverkan syns klart: det känns ofta som om man sett verken tidigare på nätet. Speciellt målningarna för tankarna till den berömda konstportalen It’s Nice Thats urval skickliga men sinsemellan helt likadana konstnärer. De unga 2015 är en försäljningsutställning, vilket är en positiv och fantastisk sak för unga konstnärer i en bransch i vilken fattigdom är regel. Det känns dock tidvis som att möjligheten att sälja har bidragit till fokuset på yta på bekostnad av innebörd och innehåll.
Olycklig kuratering
Detta är knappast enskilda konstnärers eller verks fel. Alla medverkande är klart värda att ställas ut och har talang. Problemet är den olyckliga kurateringen som får verken att ta ut varandra och som skapar en helhet i vilken fokus på yta poängteras på ett tillspetsat sätt. Urvalsgruppen med konstnären Rauha Mäkilä i spetsen verkar ha gjort sitt bästa för att välja livlig och modern konst, men resultatet är trendbaserat och oengagerande. Man får som tittare lust att se varje konstnärs verk i en annan kontext: i en egen separatutställning.
Akuliina Niemis, Felicia Honkasalos och Sinna Virtanens installation av sprängsten som tidigare i höst ställdes ut som en del av utställningen Landslides – A Portrait of Mary Anning blir utan sin ursprungliga kontext ett verk som smälter in i Konsthallens gråa golv.
Av de medverkande är det Kaarlo Stauffer som valts att representera utställningen på affischen. Målningen Jungle från 2013 som använts är charmig och bygger elegant på det senaste seklets konsthistoria, med associationer som kan göras till såväl Henri Rousseau som till David Hockney. Men även Stauffers verk drunknar i sammanhanget. Vid sidan av Jonna Rutanens foton Devices föreställande människor vid sina datorer och telefoner samt med Nita Veras foton som också kommenterar teknologi reduceras Stauffers målningar till kommentarer om ungdomar och deras internetkonsumtion.
Förutsägbar ironi
De allra mest internetförankrade verken är Andrey Bogush, Hemuloordis och Olentos respektive verk. Bogush, som erhöll den prestigefyllda titeln Talent 2014 av Fotografiemuseum Amsterdam, har i flera år arbetat med digital bildmanipulering. I Konsthallen ställer han ut ett jätteverk – fyra meter brett – som känns som en regression till förutsägbar ironi och normcore, med en jättestor adidaslogo och digitala texturer. Hemuloordis och Olentos verk är mer glädjande och vilda, men även de drunknar i utställningens glättighet.
Motsägelsefullt nog finns det mycket att se och ta in, och en stor dos allvar. Men känsloupplevelsen lyser med sin frånvaro. Förhoppningsvis öppnar de ungas utställning dörrarna för de medverkande konstnärerna och ger dem möjlighet att hålla egna separatutställningar: antagligen kommer verken till sin rätta då.