Gallerirundan: Karikerad Sibelius
Vad händer om en konstnär börjar bete sig som Sibelius?
Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16. Till 20.12.
Jaakko Pietiläinen – konstnär, scenograf och grafisk formgivare – snittar till en Sibeliusmustasch, drar på sig ljus kostym och går in i rollen som en pånyttfödd Sibelius till den grad att han komponerar ett musikstycke för stråkkvartett.
Men först måste han lära sig att kliva in i ett rum som kompositören. Akse Pettersson handleder och kritiserar: för vardagligt, för nutida, dumt.
I en halvtimme lång film spelar Pietiläinen Sibelius schablonmässigt, med flit får man anta. Den fiktiva Sibeliusfiguren har ingen frihet, han uttrycker sig enligt en fastslagen mall: rabblar högstämda klichéer, fyllesnackar med Symposiongänget, kontemplerar ensam i storslagen finländsk natur.
Ikonen inkarnerad är en mycket irriterande person. Den store konstnären, den nationalromantiska förebilden förvandlas i Pietiläinens film till en fånig karikatyr. Man kunde säga att Pietiläinen missbrukar Sibeliusbilden, i syfte att lyfta fram ett dylikt missbruk.
Otidsenligheten blir både komisk och skärande när Pietiläinen, i sin nya roll, hälsar på en kompis spelad av Joonas Heikkinen eller lägger sig med sin sambo, eller en motvillig Aino, spelad av Noora Dadu.
Det som imponerar mest är kameraarbetet. I en scen med flygperspektiv glider Sibelius-Pietiläinen genom näckrosor i en sjö och en åkning rakt upp från densamme på en klippa är hisnande skön.
Och musikstycket för stråkkvartett låter faktiskt inte så tokigt som en kompositionsscen med halverade tomater på notpapper antyder.