Kammarspel och kycklingrättegång
Viirus Textfests tredje dag bjuder på två pjäser av helt olika karaktär.
Vision. Text: Linnea Tillema. Regi: Johanna Freundlich. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. Ljud: Kristian Ekholm. Ljus: Petri Tuhkanen. Scenografi: Kaisu Koponen. Kostym: Elina Riikonen. På scenen: Maria Ahlroth, Minni Gråhn, Marc Svahnström.
Kycklingrättegången Text: Johanna Koljonen. Regi: Fredrik Lundqvist. Dramaturgi: Paul Olin. Ljud: Robert Kock. Ljus: Mari Agge. Scenografi: Janne Vasama. Kostym: Emma Taivainen. På scenen: Martin Bahne, Edith Holmström, Alexander Wendelin, Klara Wenner Tångring. Premiär 10.12 på Teater Viirus Textfest.
Först ut är Linnea Tillemas Vision, ett kammarspel med tre karaktärer som tar sig an maktstrukturer i sängkammaren.
Lägenheten är snygg, på gränsen till för snygg. En systemkamera är framplockad som på piedestal, på bakväggen hänger ett obscent stort fotografi föreställande kvällens värdinna Frida (Maria Ahlroth). Att det här inte är hennes lägenhet, trots att hon bor i den, blir snabbt klart. För inredningen står hennes pojkvän Jonas (Marc Svahnström), modefotograf och inredningsexpert.
Han är en av dessa män som med utstuderad välvilja och upplysta åsikter styr över sin omgivning som en envåldshärskare. Svahnström gör ett stiligt porträtt av denna sliskiga typ, lyckas göra honom trovärdig trots att han i grund och botten är en karikatyr.
In kommer 22-åriga servitrisen Mona (Minni Gråhn), en representant för en annan åldersgrupp och samhällsklass. Hon är inbjuden för att vara delaktig i någon slags trekant, en idé som uppenbarligen är Jonas, men som han lyckats få Frida att tro att också är hennes.
Upplägget känns en aning konstruerat, och också om det ger en plattform för att diskutera frågor om makt, begär och kontroll resulterar det hela inte i så mycket nytt. Något av Edward Albees Who’s Afraid of Virginia Woolf? ekar i bakgrunden, men samma djup och komplexitet når Vision inte.
I stället blir det ett snyggt men ganska harmlöst litet kammarspel, lyhört men ganska försiktigt iscensatt av Johanna Freundlich. Träffande observationer om parförhållandets dynamik finns det ändå gott om, och dessa blir den största behållningen. Pojkvännen Jonas blir ett exempel på den genusmedvetna moderna mannen som lyckats förvandla sitt jämlikhetspatos till patriarkal härskarteknik. Genom att skuldbelägga sin flickvän för att hon inte vågar leva ut sin sexualitet som en modern emanciperad kvinna, lyckas han få sin vilja igenom. Eller lyckas han? Slutet ska inte avslöjas.
Kycklingens hämnd
Efter paus möts vi av fyra skådespelare som iklädda pappansikten dansar kycklingdansen bakom domarbordet. Tonen för kvällens andra premiär är satt och succén är given.
Det handlar om Johanna Koljonens pjäs Kycklingrättegången, som bygger på ett verkligt rättsfall i Stockholm för några år sedan. Konststuderanden Makode Linde stod åtalad för djurplågeri efter att ha använt målade kycklingar som rekvisita på en nattklubb. Koljonen har tidigare gjort en radiodokumentär om fallet för P3, och har nu utvecklat materialet till en pjäs med undertiteln ”En dokumentär fantasi”.
Verkligheten överträffar dikten också den här gången, då rättsprocessen bjuder på så många absurda vändningar att man inte skulle tro på det om man inte visste att det var sant. Åklagaren försöker påstå att kycklingar andas med fjädrarna. Ingen tycks ha förstått att kycklingarna inte var på dansgolvet utan i ett annat rum. Det funderas på om det spelades diskomusik, dansmusik eller möjligen loungemusik. Och i grund och botten finns frågan: hur kändes det här egentligen för kycklingarna?
Eftersom verkligheten är svår att överträffa i absurditet, har Koljonen i stort följt de verkliga händelserna och replikerna från rättegången. Hon har ändå skruvat till det en aning, genom att låta de inblandade uttrycka också det de inte kunde säga i offentligheten. Regissören Fredrik Lundqvist har sedan skruvat till det ytterligare ett par varv, och det fungerar fantastiskt bra.
Just när det börjar kännas som ett halvlustigt studentspex lyfter sig både texten och iscensättningen till nya nivåer. Rättegången urartar totalt när åklagaren försöker kalla in ett vittne från djurvärlden, och sedan själv klär ut sig till kyckling och levererar ett brinnande j’accuse. Sedan går det som det måste gå, allt förvandlas till kaos och det enda man kan göra är festa, med domarpulpeten som DJ-bord.
Edith Holmström som domaren som inte kan hålla masken och Klara Wenner Tångring som den dansande Makode Linde är hejdlöst roliga, liksom advokaterna Martin Bahne och Alexander Wendelin. Att ett antal intressanta frågeställningar om allt från djurens rättigheter till konstens väsen är inbakade i det helvilda paketet förhöjer slutresultatet ytterligare.