Snillrik kamp med dansklassiker
Roligt och underfundigt när Annika Tudeer ger sig kast med Våroffer.
Text, dramaturgi, regi: Timo Fredriksson, Lina Teir, Annika Tudeer. Musik: Juuso Voltti. Ljus, video: Meri Ekola. Kostym: Tua Helve. Sömmerska: Anni Konttinen. På scenen: Annika Tudeer, Timo Fredriksson. Oblivias premiär på Svenska Teaterns Nicken-scen 10.12.
Knutna nävar, krökt rygg, stampande fötter, saxande armar och extrema hopp. På några minuter levererar Annika Tudeer den, danshistoriens tungviktare.
Våroffer (Le Sacre du printemps) var ett samarbete mellan två lovande konstnärer, koreografen Vaslav Nijinskij och kompositören Igor Stravinskij.
Verket skildrar vårens ankomst i ett litet hedniskt samhälle, förlagt till ett mytologiskt Ryssland. Genom riter väljs en av byns flickor ut och offras till naturen. I vitröd tunika, med flätorna fladdrande i luften, dansar hon slutligen ihjäl sig.
Ryska balettens premiär i Paris 1913 var en skandal. Tumult utbröt i salongen och verket floppade. Men med tiden har Våroffer omvärderats och upphöjts till banbrytande klassiker. I dag anses verket markera modernismens genombrott på dans- och musikfältet.
När Annika Tudeer från performancegruppen Oblivia, framför de karakteristiska rörelserna på Nicken-scenen möts de av skratt. Utan Stravinskijs musik får koreografin knäppa, komiska drag. Dessutom levererar Tudeer rörelsespråket med en härlig humoristisk slarvighet.
Annikas Sacre är en snillrik scenisk essä som präglas av humor och raffinerat intellektuellt arbete. Tudeer går i dialog med Våroffer som ofta beskrivs som en tidsbild av det oroliga, snabbt framlöpande 1900-talet. Men förstod upphovsmännen verkets storhet när det begav sig? Beskrev de avsiktligt sin tid eller är det fråga om vår efterhandskonstruktion? Varför förkastar tiden vissa idéer och kanoniserar andra?
Originalet sattes upp bara sex gånger efter premiären och Nijinskijs koreografi gick förlorad. Också om den 1987 rekonstruerades kan vi inte vara säkra på exakt hur den såg ut.
Ändå är tolkningarna som andra koreografer gjort av verket otaliga. Tudeer demonstrerar underfundigt pikanta detaljer ur versioner signerade stornamn som Martha Graham, Pina Bausch och Maurice Béjart – den sistnämnda lät scenen befolkas av ”54 unga män i tajta trikåer”.
Spelar originalet längre någon roll? Var det avsaknaden av Nijinskijs koreografi som bidrog till att Våroffer blev något ännu större, en myt, en del av den kollektiva berättelsen om 1900-talet?
Mycket i föreställningen kretsar kring tid och minne, konstens flyktighet och det omöjliga i att gå tillbaka i tiden. Med andra ord mekanismen som gör det svårt för oss att i stunden identifiera vår tids konstnärliga stordåd, men även motsatsen, vår tids förödande bokbål.
Den utvalda
Greppet är detsamma som i fjolårets Annika gör Svansjön, där Tudeer gick i närkamp med svarta och vita svanar, maskulint och feminint, den nya och den gamla tiden. Lika effektfull är essäformen inte andra gången den används på scenen eftersom man nu känner igen spelreglerna.
Men tjusar gör Annikas Sacre tveklöst. Tudeer har under sin 25-åriga karriär, skapat sig en fantastisk scenperson, rolig, klumpig och omöjlig att inte gilla. Den här gången ger hon sig i kast med ett verk som är alla stora koreografers övergångsrit. Hon blir därmed den utvalda, och precis som flickan i Våroffer agerar hon extatiskt, nervöst och galet.
På plats finns också en annan Obliviaprofil, Timo Fredriksson, som från läktaren agerar djävulens advokat. Genom att ställa enkla men på samma gång kvistiga frågor går han i debatt med Tudeers konstnärliga process.
Kollektiv kuvar individ
Atmosfären är drömlik. Här finns en melankoli som understryks av svärtan i scenkläderna och salens väggar och Juuso Volttis stämningsfulla musik. Suggestiv är Meri Ekolas video som sakta smulas sönder på skärmen – återigen en bild av konstens kamp med den skoningslösa tiden.
Annika Tudeer går in i sin egen släkthistoria där hon hittar prästen Gabriel Tuderus som på 1600-talet skulle göra hela Lappland kristet, som brände upp samernas trolltrummor och därmed raderade en avgörande bit levande kultur, gjorde den otillgänglig för eftervärlden.
Våroffer är den västerländska bilden av den hedniska, primitiva kulturen som lever på naturens nåder. Men verket skildrar också kollektivet som kuvar individen, offrar henne för sin överlevnad. Hitåt rör sig också Annikas Sacre, mot kronan av verket, själva blotet. Efter att ha plockat verket i bitar sätter hon ihop det igen genom en fantastisk urladdning, trogen originalets anda.