Filmrecension: Amos Oz med Portmans ögon
En regidebut med mersmak. Så beskrivs Natalie Portmans En berättelse om kärlek och mörker.
Manus och regi: Natalie Portman. Förlaga: Amos Oz. Foto: Slawomir Idziak. Musik: Nicholas Britell. I rollerna: Amir Tessler, Natalie Portman, Gilad Kahana.
Vitsord:
I och med En berättelse om kärlek och mörker (A Tale of Love and Darkness) kan den begåvade Natalie Portman även titulera sig regissör. Skådespelaren som knep en Oscar för The Black Swan och som har en magistergrad i psykologi återvänder med filmen till Jerusalem, staden där hon föddes och som innebär att hon fortfarande har dubbelt medborgerskap.
Filmens fadder är Amos Oz, författaren vars memoarer från 2002 koncentrerar sig på det brittiska Palestinamandatets och staten Israels tidiga år. Unge Amos (Amir Tessler) är ett storögt vittne till tidens händelser men trots konflikterna dominerar den intima familjesfären med fadern Arieh (Gilad Kahana) och modern Fania (Portman) som brutit upp från Europa och undgått Förintelsen. Modern är en drömmare och berätterska medan fadern, bibliotekarie och författare, är en mer pragmatiskt lagd språkvetare. För modern innebar uppbrottet från Europa drömmen om landet med mjölk och honung men trots etablerandet av den israeliska staten tycks drömmen inte förverkligas. Fientligheterna mellan judar och palestinier når nya höjder även om fadern konstaterar att bägge är den europeiska kolonialismens offer. Nämnas kan att Oz är en ivrig förespråkare för en tvåstatslösning.
Portman berättar lågmält med en stil som kombinerar moderns drömska poesi med faderns strama saklighet. Facit är en film som gör ett städat men något jämntjockt intryck och som aldrig riktigt fångar de dramatiska händelsernas pulserande rytm eller processen bakom psykets tankebanor. Till exempel moderns melankoli som sedan leder till självmord blir hängande i luften.
Ändå är En berättelse om kärlek och mörker, som går på hebreiska, en regidebut med mersmak.