Filmrecension: Vänskap över gränserna

Mot varandra står georgiska och ryska styrkor, de sistnämnda understödda av bygdens egna söner. Det oaktat kretsar det mesta i filmen kring Ivo och hans granne Margus, två av de inflyttade ester som stannade kvar efter att oroligheterna brutit ut.

Snickaren Ivo (estniska skådespelarveteranen Lembit Ulfsak) förser mandarinodlaren Margus (Elmo Nüganen, mest känd som film- och teaterregissör) med packlådor men bekymret är att skörden går till spillo nu när kriget drar allt närmare. Och se, innan man vet ordet av är georgier och tjetjenska legosoldater involverade i en dödlig eldstrid bakom knuten.

Den tjetjenska legosoldaten Ahmed (Giorgi Nakhahidje), en av de överlevande, svär att hämnas sin dödade vapenbroder. Men det låter sig inte göras, inte så länge Ahmed och den sårade georgiska motparten Nika (Mikhail Meskhi) är gäster hos Ivo.

Det är upptakten till ett kulturellt spetsat ställningskrig med allting från grillmat och kvinnfolk till utbildning (Nika är skådespelare till yrket) på bordet.

Zaza Urushadzes Mandarinodlaren är en antikrigsfilm i rakt nedstigande led från Jean Renoirs Den stora illusionen. Ivo, mannen som begravt sin egen son och därmed inget har att förlora, skjuter ner alla de argument – för och mot kriget – som slungas omkring i hans kök.

Det gör han med en gammal mans rätt, med hjärta och med vishet. Humanistiskt är bara förnamnet, och även om det till slut är vapnen som talar är slutresultatet smärtsamt finstämt och gripande, även humoristiskt.

En av filmårets starkaste upplevelser, väl värd sin Oscarkandidatur. Det blir inte mycket bättre än så här.