Barnmusikrecension: Publikkontakt på topp
Den västafrikanska musiken genomsyrar Raka Bananers lyckade julshow på Svenska Teatern. Tove Djupsjöbacka har sett föreställningen.
Svenska Teatern, Amos-scenen 10.12.
Eftersmaken är god efter Raka Bananers julshow på Svenska Teaterns Amos-scen. För att göra bra barnkultur behövs så mycket mer än yttre skicklighet och glittriga ramar, och gruppen gör ett sympatiskt intryck, helheten är på ett positivt sätt hemlagad. Jultemat känns inte onödigt påklistrat, i stället för julmusik hör vi i stort sett alla sångerna från gruppens första skiva. De är inlemmade i en vettig helhet, där barnen själva får vara med och påverka vad som händer härnäst.
Frontkvinna i Raka Bananer är Linda Sundberg, fortfarande Buuklubbs-Linda med halva Svenskfinland trots att den eran är slut, och det må sägas ännu en gång: hon har verkligen en speciell gåva när det gäller kontakten med publiken och barnen. Hon tycks faktiskt se barnens behov och reagerar naturligt i vilken situation som helst. Om en bebis i publiken gråter, förses den självklart med en mjukismygga att leka med. Lite försiktig bör man kanske vara med att maskera henne alltför mycket; masken hämmar publikkontakten, och det är lite tungt att ta in all information sången förmedlar (speciellt tigersången) om sångaren är dold bakom en mask (gäller speciellt tigersången).
Musikaliskt sett är det speciellt Västafrika som tränger igenom i Raka Bananers musik. Ossi Raippalinnas slagverk och Miika Hjorths gitarr och bas bygger upp den svängiga grunden. Speciellt bra fungerar den talande trumman, ett instrument man kan använda fantasifullt och fysiskt. Adama Kones gästspel kunde gärna ha varit längre. Redan chansen att få bekanta sig med sällsynta instrument är viktig. ”Är det en gammaldags gitarr”, frågar en liten nyfiket bakom mig när den västafrikanska koraharpan dyker upp på scenen.
Helst skulle jag höra alla instrument live, nu kommer en hel del från band. Å andra sidan bereder den lösningen möjlighet för musikerna att vara fysiskt närvarande på ett annat sätt. Här kan ingen dölja sig bakom sina instrument, utan musikerna är aktivt med, agerar och dansar. Sist och slutligen blir det budskapet starkast för mig själv – Raka Bananer importerar på ett lyckat sätt den afrikanska musik- och dansfilosofin. Musik, sång, dans, scenkonst, masker, allt är delar av ett och samma mynt. Det passar utmärkt bra som riktlinje för barnkultur. Inom Afrikatemat får man också in viktiga budskap, utan att de blir pekpinnar. En docka kan naturligtvis vara mörkhyad, liksom själva julgubben. Amos-scenen fungerar bra för showen, fast det blir lite väl trångt att dansa i bänkarna.
Raka Bananers julshow ges på Svenska Teatern till 28.12.