Musikrecension: Vijay Iyer lyste upp We Jazz
Jazzåret kulminerar för tredje gången med evenemanget We Jazz som inleddes på måndagen på Alexandersteatern.
Alexandersteatern 7.12.
Både Teppo Mäkynens Teddy’s West Coasters och Vijay Iyers superaktuella trio från New York bjöd på mycket gott – från lättsmält till förstummande med hälsosamt tuggmotstånd.
Enligt den unga festivalens hävdvunna sed inledde M. A. Numminen festiviteterna verbalt, denna gång i form av en prosadikt. Numminens jazzfotografier från 60-talet, som hänför sig till hans kommande bok Jazzin meining, finns också utställda på konsertplatserna.
Pianisten Vijay Iyers trio med basisten Stephan Crump och trumslagaren Tyshawn Sorey värmde upp med ett fragmentariskt potpurri som utstakade kvällens riktlinjer. I inledningen hördes bland annat Diptych och Mystery Woman från den senaste skivan Break Stuff. Iyers pianospel är lättigenkännligt och möjligen redan stilbildande på samma sätt som Brad Mehldaus varit i år. I Iyers fraseologi lyser avsaknaden av vanliga klyschor vilka ibland fyller soloutrymmet. Men trion arbetar inte heller soloinriktat. Solona pågår hela tiden eller inte alls, och kanaliseras mot gemensam utveckling. Så skedde även i Monks Work som inte här rätt och slätt kunde indelas i tema och solo.
Andra inlånade stycken var en fantastisk solopianoversion av Strayhorns Blood Count och en dissekerad tagning av Coltranes Countdown.
Det tog ett tag att vänja sig vid Soreys mycket bestämda accenter och höga volym, men trumslagaren vande sig också vid salens högklassiga akustik och spelade som på det stora hela med fin dosering och djup dynamik. Crumps basspel var inspirerat och fantasirikt, med bland annat finessrikt bruk av stråke.
Diskoballad som höjdpunkt
Trion tänjer och förskjuter rytmen ständigt. De repeterade fraserna lever och förändras osannolikt, både symmetriskt och asymmetriskt. Ett gott exempel är titelstycket Accelerando från nästsista trioskivan. Hood från Break Stuff är ett annat.
Setets oanade höjdpunkt blev Rod Tempertons diskoballad The Star Of A Story som växte till magnifika magnituder. Det mäktiga men perfekt kontrollerade crescendot i det upprepade enkla temat betonades av de spirande scenljusen.
West Coasters set visade upp en oktett med stor precision och en ellingtonsk, varierad klang. Ensemblen arbetade i olika format från duo till fullt. Basisten Antti Lötjönens viktiga roll som ryggrad kom till uttryck genom hans fylliga klang och detaljerade spel. Orkestern indelades naturligt i kompsektionen (trummor, bas) och blåsensemble.
Förutom de äldre musikernas mer väntade solistiska inlägg hördes framgångsrika anföranden av Kasperi Sarikoski på basun och Ville Vannemaa på barytonsax. I Neutra mötte Jukka sin namne; Perko och Eskola duellerade på allvar, men ingen skadades.
Kontrasterande höjdpunkter var den mörkfärgade Saviour från skivan Volume 2 och den sommarfriska Those Summer Days från Volume 1. Bägge skivor har utkommit i år.
En full sal påvisar att det finns en beställning för ljus i mörkret och musiken är ljuset.