Bokrecension: Om fårfioler, domartabbar och månskenssvärmeri
I jubileumsårets ymniga flod av mer och mindre seriös Sibeliuslitteratur sticker Sakari Ylivuoris Sibeliuksen lampaanviulu (Sibelius fårfiol) ut på ett sätt som först kan tyckas aningen sökt, men snart visar sig ha såväl allmängiltig relevans som sina klara enskilda poänger.
Gummerus. 173 s.
Titeln torde vara bekant för de flesta finlandssvenska manskorister och är hämtad från det levande livet. Björneborgsarkitekten Torkel Nordman sände 1917 under rådande livsmedelsbrist en fårfiol inpackad i en violinlåda till Ainola och Sibelius tackade med manskörsvisan Fridolins dårskap, till Karlfeldts passande text. När Nordman nästa år översände en laddning nejonögon tackade Sibelius med Jone havsfärd.
Historien är en av många i Ylivuoris opus, som på ett lika träffsäkert som stundtals humoristiskt sätt – så inte minst i fallet med den purunga Aino Krohns (Kallas) kavaljerer, av vilka den mindre lyckligt lottade var I. K. Inha, och sången Kuutamolla framsprungen ur svärmeriet – visar att musiken självfallet inte existerar i en egen sfär utan tvärtom besitter diverse sociokulturella och, inte sällan, nog så specifikt personliga kopplingar.
Spånor från verkstaden
Sibeliusforskaren Ylivuori är specialiserad på a cappella-körgenren och samtliga av bokens festliga berättelser, och nog så analytiska och historiskt vederhäftiga resonemang, emanerar från och hänför sig till de långt ifrån oviktiga körverken i Sibelius produktion.
Så får vi veta varför den sedermera så populära Rakastavasviten i sin ursprungliga manskörsversion fick endast andra priset i den av Ylioppilaskunnan Laulajat initierade körtävlingen 1893. Liksom, exempelvis, en inblick i det smått absurda händelseförloppet bakom ett av Sibelius mindre lyckade körverk, Uusmaalaisten laulu, och orsaken till varför Finlandiahymnen, koncipierad för orkester, i dag är så känd i körversion.
En fascinerande episod är den om sången Den 25 oktober 1902. Till Thérèse Hahl, skriven för blandad kör till musikmecenaten Hahls 60-årsdag till text av Nils Wasastjerna. Poeten var dock missnöjd med musiken och komponisten gjorde, otroligt nog, en ny tonsättning som av allt att döma stannade i skrivbordslådan och eventuellt inte framfördes förrän på 1990-talet. Enligt Sibelius var originalet bättre; jag dristar mig vara av annan mening.
Ylivuori berättar lagom ledigt och medryckande och visar med all önskvärd tydlighet att även till synes obetydliga spånor från tonsättarverkstaden kan ha sitt konstnärliga värde, sin historiska relevans och, inte minst, en spännande bakgrundsstory.
Sibeliuksen lampaanviulu visar sig med andra ord vara betydligt mera än en sedvanligt lättsam anekdotsamling och kan rekommenderas för såväl den inbitna sibelianen som musikälskaren i gemen samt, för den delen, alla med minsta lilla intresse i kulturella reflektioner av vårt lands öden i skarven mellan autonomi och självständighet.