Musikrecension: Bärkraftigt sibelianskt vågsvall
Man får söka med ljus och lykta efter ett lika innovativt självständighetsprogram som Radions symfoniorkesters.
Radions symfoniorkesters självständighetsdagskonsert på Musikhuset. Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Anne Sofie von Otter, mezzosopran. Sallinen, Fagerlund, Sibelius.
Ett splitternytt och ett i skuggan av 11.9.2001 färdigställt verk uppbalanserat mot musik av den unge respektive mogne Sibelius är en idé som fungerade som smort, samtidigt som den effektivt illustrerade hur långt den sibelianska estetikens vågsvall kom att bära.
De medvetna, eller omedvetna, allusionerna till Tapiola och Lemminkäinen i Aulis Sallinen åttonde symfoni, Autumnal Fragments, är ett tydligt om än rätt ytligt exempel härpå och man kan även skönja en utvecklingslinje från Sibelius tondikter till Sebastian Fagerlunds Stonework.
Symfonikern Sallinen har hamnat i skuggan av operatonsättaren Sallinen, men faktum är att han skrivit symfonier både före och efter operaperioden och den föredömligt koncisa, ensatsiga åttan närmar sig till både väsen och gestaltning den symfoniska dikten. Den raffinerat instrumenterade musikens elegiska, snudd på resignerade, grundton berör på djupet och förhoppningsvis blir det inte mästarens sista verk i genren.
Att beställa orkesterarrangemang av Sallinen till några av Sibelius solosånger var ävenså lyckat men visst kunde man ha funderat noggrannare på urvalet, även om det i och för sig var välkommet att några av de mer sällan framförda senare sångerna – däribland de aforistiska De bägge rosorna och Sippan ur ”blomopuset” 88 samt Hennes budskap ur det sista Runebergopuset 90 – var medtagna.
Fyra av sångerna är därtill redan instrumenterade – nämnda blomsånger samt Under strandens granar av Jussi Jalas, Men min fågel märks dock icke av Ernest Pingoud – och även om Sallinens dramatiskt färglagda Under strandens granar kontrasterar fint mot Jalas mer asketiska version är skillnaden mindre i det senare fallet. Jägargossen och Kyssens hopp ur det populära opus 13 var läckert förverkligade och Dold förening (op. 86, nr 3) är en pärla som skimrade i ett betagande färgspel.
Sibeliusexperten Anne Sofie von Otters uttrycksfulla mezzo har kanske mist en aning av sin klangliga must, men hennes chosefria och emotionellt på kornet träffande tolkningar lämnar ingen oberörd. Däremot kan jag inte för mitt liv begripa varför hon inte använde sitt modersmål, och vårt lands ena nationalspråk, vid presentationen av encoren (Dold förening).
Energiskt och kontemplativt
Att påstå att det just nu går hårt för Fagerlund är att vara blygsam. Tondikten Stonework – titeln är sannolikt mer betydelsefull som inspirationsmässig utgångspunkt än som vägledning för lyssnaren – hade Norge-, Sverige- och Finlandspremiär inom ett dygn (26-27.11) och nu var det alltså dags för det fjärde framförandet.
Det handlar om ett på typiskt fagerlundskt vis gediget hopkommet orkesterbad, där energiska och kontemplativa partier kontrasterar fruktbart. Fagerlunds orkestrering var, som vanligt, i den högre skolan och den dag den melodiska parametern når samma angelägenhetsnivå som den harmoniska, rytmiska och klangliga har Pargas store son tagit steget in i den absoluta internationella eliten.
Och vad var väl en lämpligare klimax än Sibelius sista orkesterverk, Tapiola, där den motivmässiga expansionen och formmässiga komprimeringen drivs till sin spektakulära spets. Hannu Lintu eldade konserten igenom på sina musiker till ett sagolikt uttrycksfullt spel och det var svårt att tro att det gått blott tre dagar sedan Sibeliustävlingens final.
Fagerlunds Stonework och Sibeliussångerna hörs på RSO:s konsert på onsdag.
Självständighetskonserten kan ses på Arenan.