Ovanlig bok om mäns längtan efter barn
Ett talande uttryck för vår tid: det ges ut en antologi om mäns längtan efter barn. Själva ämnet visar hur bilden av manlighet förändrats. Män tillåts och förväntas nu tala om sina känslor, både offentligt och privat. Idealföreställningarna om faderskap präglas allt mer av närvaro, ömhet, omsorg och jämställdhet. Samtidigt pekar boken på hur segt traditionella föreställningar om manlighet och faderskap lever kvar. Att också män längtar efter barn borde nämligen vara en självklarhet. Men en boktitel om denna längtan känns fortfarande ovanlig och får en att haja till.
Män, Faderskap
Frågan om barn ställs sällan direkt till män och varken samhället eller litteraturen har berett en plats där män får uttrycka sig kring saken, konstaterar bokens redaktör Jeanette Östman i förordet. När det handlar om längtan efter barn, graviditeter, missfall, förlossningar, spädbarn och föräldraskap hamnar männen ofta i skymundan medan kvinnorna och moderskapet ställs i fokus.
Moderns förhållande till barnen betraktas ofta som närmare, mer fysiskt och känsloladdat, helt enkelt litet viktigare än faderns, särskilt när barnen är små. Vilket går hand i hand med att det i Finland är kvinnorna som tillbringar överlägset mest tid hemma med barnen.
Mäns längtan efter barn känns som en viktig bok av två orsaker. Dels låter den män berätta om och sätta egna ord på sina känslor och erfarenheter i förhållande till barn och faderskap, dels lyckas boken förmedla något av faderskapets enorma variationsrikedom. Jeanette Östman har hittat fjorton män som med stor öppenhet berättar om sin längtan, kärlek, glädje, oro och sorg i förhållande till barn de redan har, barn de hoppats få eller barn de fick men sedan förlorade. Helheten är skickligt sammansatt för att visa på hur det finns väldigt många olika sätt att bli en pappa och vara en pappa. Samt inte minst hur män på många olika sätt kan bära en ouppfylld längtan efter barn.
Det handlar om grundläggande element i vårt dagliga liv. Ändå kan jag inte minnas att jag någonsin läst någon riktigt liknande bok. Det har gjorts mycket samhällsvetenskaplig forskning om faderskap i Finland, men den här boken skiljer sig från fack- och debattböckerna genom de djupt personliga berättelserna. Det språkliga uttrycket är samtalsmässigt och vardagligt också där det handlar om livsomstörtande erfarenheter.
Östman har intervjuat hälften av männen medan resten skriver själva. De skildrar upplevelser av längtan efter att få barn, samvaro med barn, upplevelser av barnlöshet, fertilitetsbehandlingar och missfall. Nutidens brokiga familjeformer finns väl representerade, med skilsmässor och delad vårdnad, ombildade familjer, regnbågsfamiljer och bonusbarn. En av männen har suttit i fängelse en stor del av barnens uppväxt, en annan missbrukade droger när barnen var små. En man föddes i en kvinnlig kropp. En adopterade i vuxen ålder sex barn från Rwanda.
De medverkande är Petri Aro, Michel Ekman, Thomas Elfgren, Adam Guarnieri, Lars Huldén, Juha Jämsä, Krister Karttunen, Viktor Kock, Robert Riska, Tero Roininen, Mathias Rosenlund, Anders Slotte samt två män som vill vara anonyma. Här finns inte plats att referera alla fjorton berättelser och jag skulle inte vilja lyfta fram någon framför de andra. Texterna är nämligen alla intressanta och berörande, var på sitt sätt. Alla lägger något särskilt till helheten.
Antologier kan ofta vara spretiga och osammanhängande, men här fungerar formatet sällsynt väl. Ur själva mångfalden livsöden och de radikalt olika sätten att bli pappa och axla faderskapet växer en svårgripbar känsla fram hos läsaren av den allmänmänsklighet som binder samman berättelserna.
Svårigheten att som man och far hitta och ta sin plats i förhållande till mamman och samhällets förväntningar är inte ett så stort tema i boken som jag kanske väntat mig. I enskilda texter talas det om kvinnan som en "gatekeeper" mellan mannen och hans dröm om att få barn, om mannens oundvikliga utanförskap i förhållande till de fysiska processer kvinnan går igenom under graviditeten och förlossningen, om skuldkänslor gentemot barnen efter en skilsmässa, eller om rädslan att inte räcka till som far. Men de flesta av de här männen verkar mycket trygga och hemmastadda i sitt faderskap.
Bland de medverkande som är i 30–40-årsåldern framtonar vagt konturerna av den "nya pappan" som i forskningen observerades redan på 1990-talet: män som vill vara mera närvarande och engagerade pappor, som inte generar sig för att tala om längtan, kärlek och sårbarhet. Typiskt för 1990-talets "nya" pappor var en uttalad önskan att ha en närmare relation till sina barn än vad deras egna pappor haft till dem. Männen i den här antologin nämner sällan sina egna pappor, vilket väcker min nyfikenhet. Har dagens småbarnspappor, födda på 1970- och 1980-talen, haft mer närvarande fäder än de män som föddes på 1950- och 1960-talen?
Med forskarglasögonen på näsan kan jag inte heller låta bli att notera hur litet det talas om att kombinera yrkesliv och familjeliv i den här boken. Om dagens män är så angelägna om en nära relation till sina barn, varför är det bara 2–3 procent av de finländska papporna som utnyttjar möjligheten att stanna hemma med sina barn efter den så kallade pappamånaden (26 vardagar som inte kan flyttas över på mamman)?
Antologin innehåller visserligen ett samtal om den arbetsmoral som drev äldre generationers män att ständigt jobba. Samt en skildring av hur det är att gå emot normen på en industriarbetsplats och ta pappaledigt. Men de flesta männen som medverkar berättar inte hur de tänkt och känt kring att dela på föräldraledighet, tid med barnen och tid på jobbet med barnens mammor. Uppenbart är många av dem pappor som satsat ovanligt mycket tid på familjen. Men är de inte som så många andra slitna mellan barnens behov och arbetslivets krav? Berör det inte deras längtan?
Mäns längtan efter barn är en fascinerande bok. Den väcker minnen från ens egen barndom, tankar om nuet och frågor om den framtid våra barn skapar. Det är en bok för föräldrar och barnlösa, för män och för kvinnor, söner och döttrar, hetero- och hbt-personer. Jag tror alla här kan hitta både något att känna igen sig i och något att förundras över.
Anders Ahlbäck
Skribenten är historiker och maskulinitetsforskare vid Helsingfors universitet