Konstrecension: Den andra vågen rullar in
Vad har sumerisk kilskrift och medeltida manuskript, Jeff Koons målningar och Ai Weiwei, industrialiseringen på 1800-talet och vår tids terrordåd gemensamt? Två utställningar i Paris och Bryssel tar avstamp i Jacques Attalis framtidsvisioner.
Utställning på Louvren i Paris, till 4.1.2016 och Musee Royal de Beaux Arts i Bryssel, till 24.1.2016.
Jacques Attali: Une brève histoire de l’avenir / A brief history of the future (övers. Jeremy Leggatt) först utgiven 2006, engelsk översättning 2009.
2006 gav Jacques Attali ut Une brève histoire de l’avenir (ung. en historisk introduktion till framtiden), en bok som strävar efter att förutspå vad som sannolikt kommer att hända under det kommande seklet, utifrån den historiska utvecklingen hittills och vetenskapen i dag.
Boken beskriver relativt detaljerade riktlinjer och tidsangivelser: omkring år 2040 kommer de väsentliga förändringarna att börja. Bilar, tvättmaskiner och nomadiska objekt (som datorer och telefoner) efterträds av ett slags övervakande objekt. Dessa är essentiella för försäkringsindustrin, den absolut dominanta industrin i framtiden, som till och med tar över statens funktioner.
Övervakande, och senare också reparerande objekt, består till exempel av mikrokapslar av biomaterial som introduceras i blodsystemet. Bioniska proteser direkt kopplade till hjärnan gör nya former av direktkommunikation möjliga (telepati är, som författaren påpekar, redan en realitet – se förlamade personer som kan skriva på dator med hjälp av mentala bilder, överförda tack vare ett elektroniskt implantat i hjärnan), och är en källa till nya former av konstupplevelser. Före århundradets slut kommer vi att kolonisera månen, därefter resten av det inre solsystemet.
Att man höjer på ögonbrynen litet grann under den här läsningen beror på att Attali inte är vilken science fiction-författare som helst: han har tidigare skrivit om bland annat den ekonomiska krisen, politik och kultur. Han har verkat som ekonomisk rådgivare åt president Mitterand och, tillsatt av president Sarkozy, ledde han en kommission som sammanställde ekonomiska rekommendationer för Frankrike. Och nu har boken alltså inspirerat till en presentation i utställningsform.
Försök att summera historien
Utställningen Une brève histoire de l’avenir är ett samarbete mellan Louvren i Paris och Kungliga konstmuseet i Bryssel. Titeln skruvade upp förväntningarna – den var en av årets mest hajpade utställningar. (Nutids)konsten borde vara det bästa sättet att presentera högtflygande idéer, men här är konstens roll mera att fungera som historiska exempel på de argument som Attali framför i sin prospektiva historia, än som självständiga visioner.
På Louvren har man naturligtvis tillgång till ojämförligt arkeologiskt och konsthistoriskt material, och man har utnyttjat möjligheten att göra poetiska juxtapositioner som drar paralleller mellan samhällen i olika tider och av olika former.
I en sal hittar man dharmahjul, stelar, ett kilskriftsfragment med en förteckning över sumeriska kungar (från 1700-talet f.Kr.), och en brevväxling mellan härskare i medelhavsområdet (1400-talet f.Kr). De har ställts mot Tomás Saracenos fragila spindelvävar i upplysta glasmontrar och en textil av Fernand Léger med myrstackslika arbetare och byggställningar.
Amerikanska Thomas Coles målningsserie från 1830-talet, som skildrar imperiets fall, har blivit ett slags emblem för utställningen i Paris. Den visas tillsammans med den egyptiska konstnären Wael Shawkys verk La Conquista, en skärm i relief av målat och bränt trä som skildrar aztekkungarnas fall. Utställningen går igenom olika kärnor – städer som tack vare tekniska och teknologiska innovationer turvis stått i centrum för mänsklighetens utveckling.
Däremot verkar försök att i en enda gest summera idén om historiens gång litet simplistiska i sammanhanget: en kopia av Pieter Bruegels parabel om de blinda, Geoffrey Palmers amfiteater med pappersdockor av klassiska skulpturer och Ai Weiweis pelarruiner.
Kyrkor och moskéer av vapen
I Bryssel är utställningens startpunkt Los Angeles, den nuvarande kärnan, mikroprocessorns upphovsplats. En videodokumentär visar Chris Burdens installation, en miniatyrmodell av gator, motorvägar och 1 100 elektriska småbilar. Därefter behandlas hotande problem och det som Attali kallar framtidens olika vågor.
Det amerikanska imperiets fall presenteras genom Hiroshi Sugimotos World Trade Center och Jake och Dinos Chapmans Ronald McDonald-figurer. Det kommande ”hyperimperiet” med överkonsumtion, ojämlikhet och miljöförstörelse illustreras av Andy Warhols dollartecken och Andreas Gurskys monumentala fotodiptyk 99 cent.
Den följande vågen är ”hyperkonflikt”, representerad av till exempel Al Farrows skulpturer av synagogor, moskéer och kyrkor gjorda av vapen. Bokens tredje våg, den utopistiska ”hyperdemokrati” representeras av Bodys Isek Kingelez glittrande miniatyrmodell av framtidens stad.
Verken känns ibland godtyckliga: Varför skulle Ugo Rondinones molnskulpturer, Jeff Koons klassicismparafraser eller Camille Henrots blomsterarrangemang vara särskilt representativa för vår kultur? Eller tvärtom – vad skulle då inte passa in? Det som bäst tycks summera vår tid är en referens till Edward Snowden som flimrar förbi i en video på Louvren. Verkligheten överträffar konsten.
Mot en hyperkonflikt?
De dagar i efterdyningarna av terroristattackerna i Paris då jag tar mig an Attalis bok upplever också Bryssel ett terrorhot som med maximal larmnivå i stort sett lägger ned staden.
Offentliga transportmedel, gator och köpcentra stängs. På gatorna patrullerar poliser och militär med k-pistar. Befolkningen uppmanas att hålla sig undan folkmängder. Skolorna är stängda. Det är som att se den andra våg som Attali beskriver rulla in. Eller rättare sagt, en förvarning om den.
Och trots att larmnivån sedan dess sänkts är bilköerna fortfarande långa – ingen vill åka med de offentliga transportmedlen om man kan undvika det. Alla verkar litet urlakade, trötta helt enkelt, och vill helst gömma sig där hemma. Någonting har förändrats, vi har upplevt ett spektakel på riktigt. Nu är vi i det skede då säkerhetstjänst, polis och politiker, till och med Belgien och Frankrike sinsemellan, beskyller varandra för det inträffade, för att ingen har ingripit tidigare. Men ingen är förvånad.