Skivrecension: Sibelius à la Sväng
I år ger sig Sväng på nationaltonsättaren Jean Sibelius, med en god dos humor och spelmansanda, utan att för den skulle ge avkall på kvalitet, eller ta det hela som ett billigt skämt.
(Jumi-tuotanto)
Munspelskvartetten Sväng hör till våra finaste exportprodukter inom den nutida folkmusiken – en unik ensemble som även internationellt sett skapat sin egen nisch.
Sväng låter inte som någon annan. Och själva hantverket har mognat mer och mer under årens lopp, så Eero Turkka och Eero Grundström (kromatiska och diatoniska munspel), Jouko Kyhälä (harmonetta, kromatiska och diatoniska munspel) och Pasi Leino (basmunspel) är skickligare och mer samspelta än någonsin.
I år ger sig Sväng på nationaltonsättaren Jean Sibelius, med en god dos humor och spelmansanda, utan att för den skulle ge avkall på kvalitet, eller ta det hela som ett billigt skämt. Man är faktiskt partituren häpnadsväckande trogen. Personligen hör det här projektet till de mer efterlängtade under Sibelius jubileumsår, just på grund av glimten i ögat – inga onödigt patriotiska och pompösa undertoner här inte, musiken får tala för sig själv. Extra plus för det festliga skivkonvolutet!
De långsamma, långa fraserna är de mest problematiska för denna ensemble, i allt som heter rytm och glimt i ögat är man helt på sin mammas gata. Därför är jag kanske lite förvånad över att så många spår på skivan representerar just det långsamma, rentav solenna. Kanske vill man verkligen bredda sitt register och inte bara ösa på med den självklara briljans som är bekant från Svängs tolkningar av balkan, tango och finsk folkmusik. Som bäst lyckas man verkligen skapa något magiskt. Det ensamma munspelet i Souda souda sinisorsa gör intryck.
Rytmen är bombsäker skivan igenom. Då Sväng spelar Kareliasvitens Alla marcia blir det verkligen dansmusik, man stampar takten omedelbart. Den mustiga fraseringen och pumpande basen suger genast med sig. Till exempel växlingen mellan de olika delarna i Impromptu blir effektfull just i och med den suveräna rytmbehandlingen i de gungande partierna. Och i Valse triste lyckas man förbluffande väl med att förmedla tudelningen – det allvarsamma och sedan det livliga, hoppfulla.
Men personligen blir den stora cloun denna gång intonationen. Fyra munspel har sin helt egna klangvärld, vars intonation är långt ifrån en perfekt balanserad symfoniorkester eller en kristallklart klingande kör. Själv tycker jag Sväng aldrig låtit så härligt bluesig som här, då kontrasten mellan munspelens svävande blue notes och det klassiska materialet blir talande. För det mesta lockar det fram ett brett leende, förutom Venematka som får mig att brista ut i gapskratt. Här blir det nog mer fan anamma än i de flesta körer!