När berättelsen underordnar sig budskapet
Den nya Bärtilboken smakar mer pekpinne än de tidigare.
Fontana Media, 2015
Buu-klubbsbekantingen Bärtil och hans vänner dyker i höst upp i en tredje bilderbok, Bärtil och Hoppa-på-festen. Den här gången deppar Isa Gris för att hon inte får åka till Lovisa på gymnastikfest. Orsaken är att hennes ben inte hoppar som de ska. Bärtil är, som alltid, en god vän och ställer till med en gymnastikfest där ”alla får och kan”.
Bärtils värld är en vänlig värld där problemen inte är större än att de kan lösas med samarbete och gott humör. Men just den här boken smakar mer pekpinne än de tidigare. Agendan är att visa att det är roligt att röra på sig och sluttexten kopplar boken till en pågående kampanj om rörelseglädje riktad till barn under skolåldern.
Ändamålet må vara behjärtansvärt men garanterar för den skull inte att det blir bra bilderbok. För att parafrasera nyligen bortgångne barnboksnestorn Lennart Hellsing: all god konst är pedagogisk, men all pedagogisk konst är dålig konst. Med andra ord, när berättelsen underordnar sig budskapet blir det sällan bra.
Det hjälper inte heller att den annars så stilsäkra skribenten Monica Vikström-Jokela öser på med ordvrängningar som ”en tippen-toppen-tusen-busen-överraskning”.
Johanna Sjöström, som står för bild och grafisk formgivning, har på vissa uppslag jobbat fram en tätare interaktion mellan text och bild vilket stundvis inger bilderbokskänsla. Men alla rörelselinjer till trots förblir figurerna stela och statiska i bokform.
Den tredje Bärtil-boken ror fortfarande inte i hamn den svåra uppgiften att gå från ett medium, tv, till ett annat, bilderbok.