Sorgesång över det förlorade Budapest
Crister Enander reser inte längre till Budapest, en stad han bott i och älskat.
Fotografier Lotta Nylander. Carlsson bokförlag 2015.
I dag är Ungern EU:s sjuke man. Fascismen och antisemitismen, bägge med solid förankring i landets historia, styr igen med stöd inte bara av folkmajoriteten utan även av de konservativa partierna i EU-parlamentet. En massiv chauvinistisk historierevision är på gång som bland annat förvandlar ungrarna, nazisternas lojala medlöpare, till motståndskämpar under andra världskriget. Och antyder paralleller mellan krigsåren och dagens Europa och EU:s ”förtryck” av ungrarna.
Detta är den ofrånkomliga utgångspunkten för den svenske författaren och kritikern Crister Enanders bok Dagar vid Donau. Författare nära Europas hjärta. Enander förlorade sitt hjärta till Budapest under de korta åren på 1990-talet då det sovjetiska förtrycket hade upphört men fascisterna ännu inte tagit makten. Det är lätt att förstå. Ungern, bland Sovjets satellitstater kallat ”den gladaste baracken”, hade en fascinerande rik kulturell historia och bjöd på mycket som gjorde det trevligt att besöka landet. Enander bodde där under långa perioder och berättar om den sällsamma hemkänsla han, främlingen, då kunde uppleva.
Nu reser han inte längre dit, och Dagar vid Donau har bland annat karaktären av en sorgesång över det förlorade. För detta passar Enanders personliga essäform utmärkt. Den är en sammansmältning av dagbok och sakrik essä som rör sig fritt mellan den aktuella skrivsituationen hemma i Lund och minnen från resorna till Budapest. Och, naturligtvis, en väldig mängd av böcker mer eller mindre relaterade till Ungerntemat.
I början förvånas läsaren: det tar sjuttio sidor innan man överhuvudtaget närmar sig den ungerska problematiken. I stället får vi ett nära porträtt av den skrivande och läsande författaren, och flera kapitel om Dante. Och naturligtvis: också denne var utestängd från sina drömmars stad och oförmögen att låta bli att grubbla på och skriva om den.
Cafésittarnas tradition
Men när Enander väl kommer till Budapest visar han genast sin förmåga med en essä om Gyula Krúdy (död 1933), den omåttligt produktive och populäre prosaisten som av många betraktas som ett fundament för senare ungersk prosa fastän han är rätt okänd hos oss. Enanders text är en kombination av dramatisering av Krúdys sista kväll i livet och presentation av hans verk.
Den introducerar också den välbekanta författartyp som Enander känner stor sympati för: cafésittaren som både arbetar, umgås och i Krúdys fall även diskret sover på sitt stamlokus.
Han följer dessa stamgäster ända fram till Triestebon Claudio Magris och tecknar på vägen porträttet av en intellektuell tradition. Nu är ju Magris inte ungrare utan italienare, och boktitelns Donau innebär mer än Ungern. Enander utvidgar sitt ämne till att gälla hela det mytiska, förlorade Centraleuropa, och boken handlar även om Elias Canetti, Klaus och Thomas Mann, Stefan Zweig och andra ur denna mångfacetterade kultur.
Under efterkrigstiden är det dock den rika ungerska romanlitteraturen med namn som Sándor Márai, Imre Kértesz, Péter Esterházy och Péter Nádas som uppmärksammas. Med tanke på att alla dessa finns frikostigt översatta till svenska är det särskilt bra att få lättillgängliga introduktioner till deras författarskap (fastän jag är lite förvånad över den snäva värderingen av Esterházy som med dubbelromanen Harmonia Cælestis / Rättad utgåva i mitt tycke står för ett av vår tids storverk).
Ett av Europas sorgligaste länder
Enanders essäer är tilltalande och medryckande. De för läsaren från sinnligt påtagliga stadsbilder till eftertänksamma stunder vid skrivbordet eller på caféet, från kulturhistoriska svep över ett förlorat Europa till inträngande analyser av enskilda böcker. Det enda som något stör mig är de partier som verkar vara bokrecensioner, utan större bearbetning infogade i helheten. De bryter helhetens rytm och gör ett onödigt summariskt intryck. Men i övrigt är detta en fin betraktelse över ett av Europas idag sorgligaste länder som paradoxalt nog ändå erbjuder oss en sällsamt rik litteratur.