Enigt folk – oenig regering
Två böcker om vinterkriget, men inte om striderna vid fronten, har utkommit i höst. Tuomas Tepora har skrivit om den mytomspunna vinterkrigsandan. Henrik Meinander har redigerat en bok, där man i några artiklar också går åt myterna kring kriget.
Vinterkriget, Historia
Var vinterkrigsandan och folkets enighet en myt? Tuomas Tepora hävdar att myten om vinterkrigsandan egentligen inte kan krossas genom forskning, emedan det mer är fråga om tro. Det är ett förbryllande påstående. Min slutsats av boken, som baserar sig på forskning, är att folkets enighet till övervägande del var verklighet före och under kriget.
12 oktober 1939, samma dag som förhandlingarna i Moskva om Sovjets territoriella krav inleddes, grundades en organisation, Maan Turva, dels för att utröna hur medborgarna tänkte, dels för att bedriva propaganda. Organisationen lydde under regeringen men den baserade sig till stor del på den nationalistiska studentorganisationen AKS medlemmar. På svenskt håll fungerade Hembygdsfronten under ledning av Göran Stenius. Tack vare Maan Turvas och Hembygdsfrontens pejlingar känner vi rätt väl till stämningarna bland medborgarna.
Men enligt Tepora var Maan Turva inte den avgörande faktorn. AKS hade under hela sin existens talat om nationell enighet och mot partipolitik men paradoxalt nog var det partipolitiken som bidrog till enigheten, A.K. Cajanders rödmylleregering med Socialdemokraterna och mittenpartierna i slutet av 1930-talet. Bland arbetarna hade tilliten till "arbetarstaten" Sovjetunionen snabbt sviktat.
I oktober 1939 medan Moskvaförhandlingarna pågick var den allmänna inställningen bland folket att "inte en tum" får förhandlarna ge efter. Tepora hävdar att den allmänna opinionen kan ha påverkat regeringens beslut mer än man tidigare vetat.
Den dåvarande utrikesministern Eljas Erkko har blivit ett slags symbol för den finländska oeftergivligheten. Tepora noterar att de ledare som kraftigast motsatte sig landavträdelser i allmänhet inlett sin politiska karriär under självständighetstiden. De äldre vars erfarenheter sträckte sig till ryska tiden – Paasikivi, Tanner, Mannerheim – var mera benägna till eftergifter. Paasikivi och Tanner hade dessutom deltagit i fredsförhandlingarna i Dorpat 1920 och visste hur man skulle stå ut med kritiken för eftergifter.
Värt att notera är att Hembygdsfronten under den mobilisering som gick under namnet YH på hösten 1939 rapporterade till Maan Turva om avvikelser från enigheten på vissa orter i svenska Österbotten: i Munsala där en religiöst och politiskt motiverad antimilitarism och antinationalism (Munsalaradikalismen) var stark och i Kvevlax där "kommunister" som återvänt från Kanada påverkade opinionerna.
Under kriget, som började 30 november 1939, var tron på en seger stark under de två första månaderna, då de finska trupperna avvärjde de sovjetiska anfallen. De första tecknen på sprickor i tilltron kunde förmärkas i februari 1940, då man bland frontmän på permission observerade "trötta och förtegna" män och rykten om den sovjetiska storoffensiven nådde hemmafronten.
Fredsslutet 13 mars 1940 och dess hårda villkor var en chock och besvikelse på hemmafronten, inte en lättnad. Frontmännen vid främsta linjen hade en annan erfarenhet, konstaterar Tepora. Efter kriget rämnade enigheten och man började söka syndabockar, först Sverige och finlandssvenskarna, sedan Tyskland och slutligen de inhemska herrarna.
Teporas bedömning är att folkopinionen fördröjde regeringens fredsbeslut. Regeringen var liksom före kriget oenig. Konflikten stod mellan duvorna som accepterade en fred också på hårda villkor (Ryti, Tanner, Paasikivi) och hökarna som var redo att fortsätta kriget och hoppades på en fransk-brittisk intervention (Niukkanen, Hannula, Söderhjelm).
Ett enigt folk leddes alltså av en oenig regering. Dessutom leddes Finlands försvar av oeniga generaler, särskilt före kriget, såsom Lasse Laaksonen skriver i sin artikel i "Historian kosto" (Historiens hämnd). Laaksonen berättar till exempel om hur general Harald Öhquist inte kunde förstå Mannerheims beredskap att avstå från mark utan strid och hotade vägra verkställa en sådan order med hänvisning till en lagparagraf om plikten att vägra lyda en olaglig order.
I en annan artikel slår professor Ilkka Nummela hål på myten om att Finlands försvar hade försummats före kriget, det som går under namnet modell Cajander. I motsats till vad som ofta påstås satsade Finland i europeisk jämförelse mycket resurser på sitt försvar.
Myten om att Finland var allena i vinterkriget ifrågasätts av Martti Häikiö. Enligt honom kämpade Finland ensamt till den 22 december, alltså de tre första veckorna. Då beslöt det brittiska krigskabinettet om en not till den norska och brittiska regeringen som gällde garantier till dessa länder då Frankrike och Storbritannien avsåg att bistå Finland. Häikiö anser att det var en avgörande vändning. Västmakternas interventionshot räddade Finland.
Henrik Tala är ännu tydligare då han påstår att uttryckligen Frankrike och dess premiärminister Édouard Daladier räddade Finland. Då Finland dock inte fortsatte kriget utan ingick fred röstades Daladier ner i nationalförsamlingen. Häikiös och Talas slutsatser är inget nytt. Anmärkningsvärt är att ingen av skribenterna behandlar Heikki Ylikangas påstående att regeringens beslut att acceptera fredsvillkoren påverkades av Hermann Görings löfte om att Finland senare skulle få tillbaka det förlorade med ränta.
Den svenska krigshistorikern Gunnar Åselius skriver om vinterkriget ur svenskt perspektiv och konstaterar att Finland genom kriget blev ett annorlunda, mera betydelsefullt och hjältemodigt land i svenskarnas ögon i stället för det lilla och oberäkneliga land det tidigare varit. Förvandlingen av den svenska Finlandsbilden skulle enligt Åselius förtjäna en egen undersökning.
Henrik Meinander undrar i sitt förord hur många som känner till att avtalet med Sovjet om Ålands demilitarisering efter vinterkriget 1940 fortfarande är i kraft, vilket Kenneth Gustavsson skriver om. Det säregna är att Ålands demilitarisering brukar baseras på 1921 års konvention mellan tio länder men inte Sovjet, som aldrig erkände konventionen. Gustavsson går tyvärr inte in på vilka problem detta sakläge eventuellt kan förorsaka i en krissituation.
Bjarne Nitovuori
Skribenten är fri journalist och tidigare politisk reporter vid HBL.