Recension: Människoöden flätas samman
Många konstnärer undviker att ge sina verk namn som väcker väldigt specifika bilder i åskådarens sinne. Men ibland är det uppfriskande med motsatsen, som i fallet med The Sinking of the Titanic.
Koreografi och regi: Liisa Pentti. På scenen: Meeri Altmets, Janne Aspvik, Rea-Liina Brunou, Johanna Ikola, Andrius Katinas, Carita Lähteenmäki, Nina Viitamäki, Nyky Ensemble, Gavin Bryars, Philip Jeck. Musikalisk handledning: Emil Holmström. Ljus: Meri Ekola. Ljud: Bob Burnell.
Liisa Pentti + Co:s och Nyky Ensembles samarbete på Musikhuset, Black Box 27.11.
Många konstnärer undviker att ge sina verk namn som väcker väldigt specifika bilder i åskådarens sinne. Men ibland känns det uppfriskande med motsatsen – Gavin Bryars komposition The Sinking of the Titanic (uruppförd 1969) baserar sig på ett synnerligen tydligt tema, och Liisa Pentti och hennes arbetsgrupp bygger i sin tur vidare med ett dansverk.
Var och en har säkert tydliga bilder i huvudet av denna historiska tragedi. Denna gång kändes det ändå inte störande, snarare kunde var och en på sätt och vis färglägga sin egen helhet.
Än en gång funderade jag på förhållandet mellan dans och musik. Sällan känns det så otvunget som just här: musiken rullar på, dansen rullar på, de två hör ihop men båda har tillräckligt med plats för att andas.
Att jobba med levande musiker ger alltid det där lilla extra. Trots att dansarna rätt ofta lämnar scenen tom fortsätter koreografin så att säga i musikernas aktivitet, speciellt slagverkaren får stå i. Att låta Sibelius-Akademins studerande i Nyky Ensemble samarbeta med Gavin Bryars själv och hans trotjänare Philip Jeck kändes också smart som idé, att presentera dessa musikpersonligheter för en yngre generation.
Skicklig ljuddesign
Min starkaste sinnesbild av Gavin Bryars musik är faktiskt från ett dansverk, nämligen Tero Saarinens klassiker Westward Ho! som använder sig av ett av Bryars mest kända verk Jesus Blood Never Failed Me Yet. The Sinking of the Titanic saknar människorösten som dominerande element, men annars finns flera gemensamma drag. Med minimala harmoniska medel samt skicklig ljuddesign bygger kompositören upp en helhet som har en tragisk botten men ändå känns mycket harmonisk.
Stråkarna spelar nästan hela verket igenom idéer som baserar sig på psalmen Närmare Gud till dig och historien om musikerna som fortsatte spela på ödesskeppet ända till det bittra slutet. Enkelt men effektfullt. Bryars är inte rädd för att låta skönheten frodas.
Musikhusets Black Box fungerade förbluffande väl som dansscen med publiken sittande runt dansgolvet. Naturligtvis styrdes upplevelsen av att man hade svårt att få en överblick av helheten. I stället styrdes tittarens upplevelse i hög grad till enskilda dansares aktiviteter. I detta fall kändes det nästan som en passande taktik. Koreografin pejlade i rätt stor utsträckning med kollektivet, uppbyggt av starka enskilda personligheter med egna sätt att dansa och uttrycka sig. Vissa rörelseserier etablerade sig starkt och återkom flera gånger under verkens lopp, men mycket av rörelsespråket tycktes strömma fritt ur dansarna själva.
Kontakten med musiken löpte fritt flödande, och speciellt i början var sambandet mellan musikimpulser och förändringar i rörelsedynamiken slående. På slutet blev det sedan lite väl utdraget för min smak – otaliga avsnitt med en känsla av slut, för att sedan ändå inte avslutas.