Dramatikern flyr sin egen jagpjäs
Blir det intressant om man inte offrar sig själv? Heini Junkkaala använder autofiktion på ett sätt som medför tveksamheter.
Text: Heini Junkkaala. Regi: Milja Sarkola. Scenografi: Kaisa Rasila. Kostym: Tuomas Lampinen. Ljus: Ville Toikka. Ljud: Esa Mattila. Video: Timo Teräväinen. Mask: Tuire Kerälä. Dramaturgi: Elina Snicker, Pauliina Feodoroff. På scenen: Jessica Grabowsky, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Katja Küttner, Heikki Pitkänen, Antti Pääkkönen. Premiär på Nationalteatern 25.11.
En dramatiker skriver jagfiktion, men i stället för att lämna ut sig själv, parasiterar hon på andras berättelser, på vänners och kändisars missöden.
Är hon, Minna Haapkyläs skickligt porträtterade självgoda, sensationslystna figur, en narcissist?
Hur är det med den norska journalisten Åsne Seierstad, som i Jessica Grabowskys komiska gestaltning sitter i tv-studion och berättar om hur hemskt det var när hennes son dök upp med massmördaren Breiviks brev i sin lilla hand? Varför lyfter hon fram sin egen upplevelse när boken trots allt livnär sig på andra människors lidande?
De här frågorna ställer Heini Junkkaala i sin nya pjäs om narcissismen i vår tid, självförhärligandet och övertron på den egna förmågan som går igen i kulturen och som både framstår som naturlig och fullständigt vriden. Den egna blicken som följer en vart än man går, berättelsen om ”jag” som någon unik, utvald, ett projekt att visa upp för andra.
Junkkaalas alter-ego, dramatikern, är sjukligt beroende av bekräftelse, av andras bild av henne, men framför allt av sin egen.
– Nu för tiden kan jag inte göra något utan publik, förklarar hon för sin väninna (Katja Küttner), som hon under falska förevändningar lurar upp på Nationalteaterns scen.
Går hårt fram
Autofiktion på scenen är inte längre något nytt. I själva verket är det genrens mästare, Milja Sarkola, som regisserar Heini Junkkaalas pjäs. Men Junkkaalas Olipa kerran minä (Det var en gång jag) skiljer sig från Milja Sarkolas egna pjäser Perheenjäsen och Jotain toista. I sin jagfiktion slår Milja Sarkola hårdast mot sig själv, och ur det öppna såret uppstår stor igenkänning hos publiken. Junkkaala angriper publiken och framför allt diverse kändisar (Mika Myllylä, Åsne Seierstad, Jari Sarasvuo med flera).
– Du ser ner på de här människorna, påpekar hennes väninna.
Repliken illustrerar hur pjäsen hela tiden parodierar sig själv, är självkritisk, garderande, konstant invändande mot materialet.
Men sättet som autofiktionen används på medför också tveksamheter. Är det faktiskt berättigat att säga vad som helst om vem som helst på scenen så länge man kommer med en liten invändning? Och blir det intressant om man inte offrar sig själv?
Stulen berättelse
Junkkaala skriver visserligen konsekvent, varje bit och replik finns där av en orsak, och visst är det en imponerande konstruktion som ramar in aktuella samhällsfrågor. Men trots att pjäsen plockar fram fyndiga exempel på narcissism i samtiden, lyckas den sällan säga något verkligt nytt eller omvälvande.
Genom dramatikerns samtal med sin väninna, härligt jordnära i Katja Küttners tolkning, föds den mest spännande och roliga interaktionen, särskilt när det framgår att dramatikern hänsynslöst stulit väninnans berättelse och sedan presenterat den som sin egen för publiken.
Genom paret Sisko och Esko (Jessica Grabowsky och Antti Pääkkönen) sipprar något från huvudpersonens eget liv ut på scenen. Sisko får barn och förlorar sig själv, sin plats i ljuskäglan.
Men huvudpersonens utveckling stannar på sätt och vis här. Hon vill ha publik och skyr inga medel för att få den – ett problem som slutligen inte känns väldigt drabbande.
Trögt berättande
Andra akten är överlag starkare med den kontroversielle teaterlegenden Jussi Parviainen (Heikki Pitkänen) som dyker upp skäggig och skrikande i en eloge till hans film Yksinteoin kaksi. Tv-intervjun med Seierstad är också träffsäker, inte minst tack vare Iida Kuningas underbart inställsamma programledarparodi.
Men ställvis präglas uppsättningen av en tröghet i berättandet. Att texten inte tar sig på scenen kan inte enbart avskrivas med att det är avsiktlig parodi. Fungerande parodi på ”dålig teater” kan trots allt resultera i lysande teater.
Att dramatikern öppet och högst medvetet låter bli att lämna ut sig själv och i stället ger sig på kändisar, kompenserar heller inte för känslan av att det sällan bränner till på scenen.