Skarp essäbok blir ansträngda oneliners
Ironin slukar allt annat när Anu Silfverbergs essäbok blir teater.
Regi, dramatisering: Olka Horila. Scenografi, kostym: Katri Rentto. Ljus: Ville Virtanen. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Mask: Pauliina Manninen. På scenen: Aarni Kivinen, Mari Lehtonen, Petri Manninen, Joel Mäkinen, Meri Nenonen, Kreeta Salminen. Premiär på Nationalteaterns Willensauna-scen 18.11.
”Ska ni inte skaffa barn snart?”
Skådespelarna spänner blicken i publiken, kliver av scenen, kommer nära inpå och upprepar frågan om och om igen.
Inledningen till Olka Horilas dramatisering av Anu Silfverbergs essäsamling Äitikortti (Mammakortet) är träffsäker. Många i publiken har säkert ställts inför den på olika sätt obekväma frågan.
Men också om det ibland blir roligt i det skrikigt granna, legoinspirerade scenrummet och enskilda repliker hugger till, faller texten ofta platt till marken.
Det är inte förlagan, boken, som brister. Anu Silfverbergs verk från 2013 är tvärtom en rolig och skarp reflektion över att få barn, ur ett privat och samhälleligt perspektiv. Den visar på kvinnans kropp som politiskt stridsfält, men också på de komplexa känslorna av glädje och bedrövelse som graviditet, förlossning, föräldraskap och parrelationer för med sig.
I sin dramatisering har Olka Horila spjälkat upp Silfverbergs text i repliker som fördelas mellan tre par spelade av Aarni Kivinen, Mari Lehtonen, Petri Manninen, Joel Mäkinen, Meri Nenonen och Kreeta Salminen.
Det blir ett slags parkomedi, där ”hon–han”-humorn manglas genom ett ironiskt filter.
Ofta samlas paren i kortspelssessioner där mammorna förnumstigt tar till ”mammakortet”. Skådespelarna alternerar också i olika biroller, bland annat som väninnekör, stökiga ungar och parkmammor. Formen är revy, med barnkammarvisor som rivs av mellan scenerna.
Ett träffande tonfall hittar Petri Manninen, klädd som bohempappa med kofta och tunn hästsvans. Särskilt festlig är han i rollen som påfrestande terapeut på förlossningsförberedelsekursen, en scen som i övrigt är poängfylld.
Men det övergripande problemet är att Anu Silfverbergs analytiska resonemang klipps av och trängs in i krystade oneliners som inte riktigt gör ursprungsverket rättvisa. Visst finns det ironi i boken, men i regin accentueras den ställvis så kraftigt att den inte ger plats för många fler dimensioner.