Ajvide Lindqvist: Den sköra första vuxentiden
John Ajvide Lindqvist uppdaterar klassiska skräckmotiv med mänsklig värme. Så också i Rörelsen.
ROMAN
Ordfront 2015
Det finns en gatstump i Stockholm som de flesta känner igen sedan mordet på Olof Palme: Tunnelgatan med sina trappor upp mot Malmskillnadsgatan, det som blev mördarens flyktväg. Under trapporna ligger mynningen till Brunkebergstunneln som sprängdes in i åsen i slutet på 1800-talet. I ett gårdshus intill denna tunnel flyttar John Lindqvist in hösten 1985. Han är 19 år och vill göra sig en karriär som trollkarl, ägnar dagarna åt att öva tricks och lyssna på Depeche Mode-singlar snattade från Åhléns.
Ja, John Lindqvist är alltså huvudpersonen i John Ajvide Lindqvists senaste roman Rörelsen. Troligen sammanfaller han delvis med författaren – för Rörelsen är en skräckroman listigt förklädd till självbiografi, åtminstone till en början. Över huvud taget är den en berättelse som befinner sig i den magiska skarven mellan fakta och fiktion, sant och falskt, verklighetstroget och övernaturligt.
Förutom hans oemotståndliga sätt att uppdatera klassiska skräckmotiv (t.ex. i succédebuten Låt den rätte komma in, 2004) är det John Ajvide Lindqvists mänskliga värme jag alltid fäst mig vid. Så också denna gång.
Längtans destruktiva baksida
I Rörelsen ser han tillbaka på den sköra första vuxentiden: från torftigheten i det första egna kyffet till rädslan för att hamna fel i livet och känslan av att vara ”som ett barn som inte vet hur saker fungerar”. Som mest njuter jag av bokens första halva då Johns vilsenhet och ensamhet varvas med nostalgiframkallande skildringar av ett äldre och ruffigare Stockholm. Ajvide Lindqvist beskriver en brytningstid i Sverige med ”satsa på dig själv”-kampanjer, yuppies, skinheads och Palmehat. Johns Depeche Mode-singlar blir ett kongenialt soundtrack med snyftiga låttexter i en rymd av iskalla synthar.
Denna både personliga och samhälleliga brist på gemenskap använder Ajvide Lindqvist för att skriva skräck om längtans destruktiva baksida. Det har att göra med mystiska spänningar i Brunkebergsåsen, mörk materia i tvättrummets badkar, blod och – som så ofta hos denna författare – ett sviket barn. Det har också att göra med det oförklarliga gräsfält vi blev bekanta med i den förra romanen Himmelstrand, och som vi lär få återse i en avslutande tredje bok i serien.
Det blir lite gimmickartat när Ajvide Lindqvist gör Palmemordet till romanens kulmen, men jag har svårt att släppa den här historien och längtar redan efter att se vart den tar vägen i nästa roman.